Bäste Marcus Hartmann,

I framtiden ska endast tidskrifter som ägnar sig åt konstarterna få statligt stöd enligt kulturpropositionen. I lördagens Göteborgs Fria menar du att detta ger utrymme för dessa tidskrifter att utvecklas. ”Man måste ha resurser för att kunna satsa”, säger du, ”till exempel på bättre papperskvalitet”.

Självklart skulle en bättre ekonomi ge en tidskrift som Ord&Bild möjlighet att utvecklas, men tro mig, vi skulle inte lägga pengarna på papper. Vi kanske skulle kunna betala anständiga arvoden. Höja tjänstegraden på redaktionen något. Översätta fler texter. Ha möjlighet att bjuda in skribenter som försöker leva på sitt skrivande. Ha tid att lägga upp slutsålda nummer på våra hemsidor, och på det sättet göra vårt material tillgängligt för fler. Bara för att nämna några av de saker vi hellre hade lagt pengarna på.

Den som varit mer insatt i tidskrifternas krassa vardag skulle ha känt till detta. Huruvida era formuleringar i propositionen stödjer sig på ett föråldrat kulturbegrepp kan ju du och jag ha olika åsikter om, men att de också grundar sig på okunskap om vår verklighet är kanske något vi tillsammans kan råda bot på. Ord&Bild är – som du kanske redan vet – Sveriges äldsta kulturtidskrift. Vi har funnits sedan 1892. Vi som sitter på redaktionen har i dag varsin deltidstjänst. 60 procent respektive 20 procent. Utöver redaktionen omges Ord&Bild av ett stort nätverk med personer som arbetar ideellt för tidskriften, vilket jag själv gjorde under ett antal år innan jag började arbete på redaktionen.

Mycket har sagts om problemet med att dra en osynlig mur mellan det som kan kallas samhällsartiklar och det som kan kallas skönlitteratur, men det finns en aspekt som hamnat i skymundan av detta: tidskrifterna utgör också på vardaglig basis en viktig grund för det intellektuella arbetet i Sverige.

Så här i nobelpristider brukar det vara populärt att lyfta fram fikarummets betydelse för nya genombrott – fikarummet har varit den plats där forskare från olika discipliner träffas, där har tankar, idéer och infall kunnat flöda fritt. Våra tidskrifter medverkar till att skapa en liknande miljö, och ett forum för vad som blir resultatet av forskarnas fikadiskussioner. Ibland det enda. Tankeutbytet sker alltså inte enbart mellan våra texter och läsaren. Det pågår också ett ständigt utbyte av idéer före, under och efter numren. Diskussioner mellan redaktionen och skribenter, mellan statsvetare och konstnärer, mellan samhällsanalytiker och poeter. Allt detta hamnar inte som texter i tidningen, men utgör ändå en viktig arena för tankeutbyten, argument och nötning av idéer och bedömningar.

Ett system som bara stöder den ena halvan av detta idéutbyte skulle inte bara klyva rakt genom Ord&Bild – som publicerar poesi och samhällsanalys sida vid sida – utan också genom vårt nätverk. En beskrivning som samtidigt illustrerar vad som skulle hända med hela tidskriftsfältet om förslaget blev verklighet. Det handlar om stora nätverk som förlorar sin naturliga hemvist när deras tidskrifter tvingas lägga ned. På det sättet blir ett redan i dag ibland provinsiellt intellektuellt klimat ännu småttigare.

Mycket har redan sagts om det problematiska i ett kulturbegrepp som skiljer mellan samhälle och konst, men låt mig ändå få ge ytterligare ett exempel på varför.

Om Ord&Bild bestämde sig för att göra ett temanummer om låt säga Herta Müller – när jag nu ändå tagit upp Nobelpriset – skulle vi låta någon introducera hennes författarskap och beskriva hennes bakgrund. Vi skulle också publicera utdrag ur hennes författarskap, både skönlitterära sådana, och sådana som behandlar samhällsämnen. I ett nummer om Herta Müller skulle det också vara befogat med en artikel om förtrycket under Ceauşescu-tiden, och en annan som handlar om arvet efter detta, samtidens Rumänien. Och även om dessa artiklar inte med ett ord nämnde litteratur eller konst, skulle de ändå vara nödvändiga för att förstå varför Herta Müller skriver som hon gör. Och tvärtom. Herta Müllers författarskap skulle fungera som en nyckel till Rumäniens historia.

Har vi då gjort ett nummer om rumänsk litteratur, eller det rumänska samhället?

Trots att Ord&Bild i dag tillhör de tidskrifter som får mest produktionsstöd räcker dessa pengar inte. Vi måste ständigt söka nya medel från olika fonder. Och även om det nu är så att Ord&Bild är en av de tidskrifter som har förutsättningar att få ett utvidgat bidrag – genom att sluta skriva om samhällsfrågor och endast ägnade oss åt de sköna konstarterna – skulle den intellektuella förlusten bli större för oss än den ekonomiska vinsten. Vilket åter igen kan få illustrera vad det här förslaget hotar att leda till för hela tidskriftsfältet.

Det är inte vad jag skulle kalla för utrymme till utveckling.

Det finns mycket mer att säga om tidskrifternas konkreta behov, därför vill jag härmed bjuda in dig Marcus och dina kollegor till studiebesök hos oss på Ord&Bild. Har du inte vägarna förbi Göteborg är du förstås välkommen med frågor också på annat sätt, via telefon eller mail. Vi anträffas enklast måndag, tisdag och onsdag, eftersom vi arbetar deltid.

Varmt välkomna!

Med vänliga hälsningar,