Obama beordrade att de känsliga tortyrbilderna från de afghanska fängelserna skulle censureras. Ingen större press utifrån har heller ställts på honom att klargöra USA:s syn på fångvård och ockupationsetik; att blotta USA:s centrala politik i Afghanistan. Däri finner man troligen det största problemet, som kan komma att sända störst svallvågor över framtiden. Den rådande politiken riskerar att bli bestående, av naturlig art. I dag är krig presskonferenser och kartor i mediers ögon. Så långt ifrån verkligheten man kan komma.

I första hand är de utläckta tortyrbilderna från de afghanska fängelserna beviset på att USA:s armé följer en ockupationsmakts historiska mönster. Där ingår brutalitet, förnedring och tortyr. Det är politik. Som Sveriges regering försvarar och deltar i, ska sägas. Om det råder ingen tvekan. Försvarsminister Sten Tolgfors talade i Studio Etts lördagsintervju (19/9) om hotet från ”extremism”. Men han tog i sak inte avstånd från Isaf-styrkornas övervåld och mord av civila, i allmänhetens ögon ”militär extremism”. Ibland är dödande ”nödvändigt” kunde i alla fall försvarsministern tillstå sig att konstatera.

De bilder som läckt ut avslöjar inte alla befogenheter USA:s soldater missbrukat i övergrepp av fångar, de spridda bilderna lägger ett pussel som blott omvärldens sunda förnuft och samvete kan lägga färdigt. Vad pusslet kommer att likna är ännu inte helt klart. Men klart är att det antingen kommer att likna en krigsdemokrati byggd på tortyrmetoder och oljekonfiskationer, eller föreställa ett krigssargat och plundrat Afghanistan som omvärlden erkänner sin skuld för.

Sten Tolgfors blundar, även han.

Jag drar mig till minnes två tydliga händelser av västvärldens, främst USA:s, Mellanösternpolitik. Båda förekom i tidningen Guardian. I det ena fallet håller Tony Blair en ”tacksam” pojke i famnen, lycklig över befrielsen från Saddam Husseins förtryck och de allierade styrkornas ”befrielse av Irak”. I det andra fallet, inte lika framträdande i tidningen, uppvisas en jämnårig pojke som fått ben och armar bortsprängda och sina övriga familjemedlemmar dödade i ett bombattentat då Bagdad intogs. ”När får jag tillbaka mina ben?” frågade pojken.

Den tydliga skillnaden var Tony Blairs frånvaro vid den lemlästade pojkens sida. Blairs val symboliserar västvärldens mentalitet och oförmåga att ta ansvar för sina handlingar. Det främsta problemet är att politiker, och Tolgfors är inget undantag, väljer att endast ta till sig en av ovan nämnda händelser. Det är inte allmänheten som mår bäst av censuren, det gör politiker.

Klas kan bara konstatera att Sveriges vurm för demokrati tydligen inte gäller Honduras. Var är Sveriges röst för Manuel Zelaya?