Det finns alltjämt, trots öppnade gränser och multi-kulti-trender, en romantiserad bild av ”annorlunda”, icke-vita kulturer, som inte anses moderna eller, av någon anledning, mindre demokratiska. Den människosynen har sin bakgrund i det medieutbud som erbjuds: 90 procent upptas av anglosaxiska åsikter, postkoloniala föreställningar omvärlden och dess invånare medan alternativa samhällslösningar och livsfilosofier hängs ut som ”flummiga”

Varför blir det så fel när vi vill närma oss det okända, lära känna det som

förefaller vara det rakt motsatta? Orsakerna är lika många som intressanta men kan reduceras till två. För det första tycks vår i grunden inlärda inställning till globala tendenser vara alldeles förvriden; att kalla andra levnadssätt och mentaliteter för ”primitiva” säger en del om vår egen inskränkthet och våra ärvda föreställningar. För det andra landar denna ”nyfikenhet” i praktisk exploatering då SVT med produktionsbolag anländer som gäster hos ursprungsfolk som lever utanför våra självklara levnadsmönster med sina undermåliga ersättningar, och - framför allt – befästande av redan befintliga fördomar. Varför? Syd och Nord tar i slutet av varje program farväl i nickande samförstånd. Svenskarna återvänder hem och pustar ut efter den hårda prövningen med kulturkrockar och konstig mat.

Men denna programserie hade faktiskt kunnat generera i radikal kulturjournalistik. Men det steget vågade SVT inte ta, eller så insåg man inte det gyllene läget. Varför handlar inget avsnitt i ”Den stora resan” om hur svenskar landar hos ”primitva” samer? Den resan vore inte tillräckligt ”storslagen”. Den vore därtill också alldeles för farlig - politiskt sett - för en statlig television som representerar ett land som långt ifrån gjort upp med sina egna övergrepp mot sina egna ursprungsbefolkningar. De vi lagom nedsättande kallar ”primitiva”. Det är bekvämare att resa till Namibia och spela kulturintresserade.