Redan i barndomen förstod Andja Arnebäck att något hemskt hade hänt med mammas morbröder Knut och Axel. De själva antydde något om det ibland men det pratades inte helt öppet om det.

Båda bröderna var kyrkligt aktiva, ingen av dem var gift och Axel var för det mesta väldigt arg på allt och alla, men framförallt på det svenska samhället.

Efter hand började Andja förstå mer och mer, och i tonåren skrev hon till och med dikter om Knut och Axel.

– Men jag förstod nog inte riktigt innebörden av det som hade hänt dem innan jag själv skulle ha barn, berättar hon. Då fattade jag hur speciellt det är att få barn och hur det måste ha känts att bli förvägrad rätten att få barn.

Funderingarna om att göra en film om Knut och Axel blev till konkreta planer och ett stort arbete påbörjades. Det har varit ett idogt rotande i arkiv, mängder av intervjuer och genomlyssningar av gamla ljudband. I filmen berättar hon brödernas historia, som samtidigt är historien om väldigt många svenskar i mitten av förra seklet.

Som många andra barn från Göteborgsområdet hamnade Knut och Axel på Stretered i Kållered. Dit kom de som av samhället sågs som sinnesslöa, och barn i fattiga familjer där försörjningsbördan var stor. Till de senare hörde Knut och Axel. De var sju och åtta år när de kom till Stretered på 1930-talet, och där beslutades att de skulle tvångssteriliseras.

– Även de allra fattigaste råkade ut för det även om de var friska. Det rörde sig ofta om fabricerade brister, imbecill, idiot, ordblind, halt, vad som helst. Kanske visste man inte vad man skulle göra med alla. De man inte tyckte passade in, som exempelvis kvinnor som levde ut sin sexualitet. Det fanns en moralism över folks liv. Många fattiga barn skickades till anstalt för att det var billigare att ha dem där än att hjälpa familjen ekonomiskt i hemmet.

Knut och Axel var typexempel på det. De kom från ett fattigt hem och Walborg, deras mor, betraktades som olämplig, berättar Andja. Förmodligen för att hon skaffade nya män när de gamla dog. Men det betydde inte att hon inte kämpade för sina barn.

– Hon ville inte att barnen skulle bli steriliserade och vägrade skriva på papperena, men det hjälpte inte. Även min mormor Irma skulle bli steriliserad, men hon skrek så mycket att det inte gick att genomföra ingreppet. Så jag har mormors skrik att tacka för att jag finns.

Det kan tyckas lite konstigt att det har varit så tyst om detta mörka kapitel i svensk 1900-talshistoria. Förmodligen finns det en skam runt det, från samhället men också från de drabbade. Det går att få skadestånd från staten men de måste söka själva och få har gjort det.

– Ingen har fått någon upprättelse eller ett erkännande av den kränkning de utsattes för. Och sedan finns det ingen gemensam identitet eller stolthet som det kan finnas bland andra sorters offer. Om man jämför med judarna i koncentrationsläger så kunde de ju vara stolta över att vara judar och tillhöra den gruppen. De tvångssteriliserade hade ingen gemensam utgångspunkt på det sättet, en gemensam identitet som de kunde vara stolta över. De var liksom bara utsatta, säger Andja Arnebäck.

Att filmen visas på SVT kan förhoppningsvis leda till en större öppenhet kring hela företeelsen. Som att det faktiskt handlar om tvångssteriliseringar av friska, normala men fattiga människor, något som inte har varit allmänt känt tidigare.

– Det beror nog mycket på kunskapsbrist. Det fanns nog en bild av att det bara hände med funktionshindrade och psykiskt sjuka, men skulle det göra saken bättre? Det är ju fel att göra det överhuvudtaget, säger Andja Arnebäck.