Medier beskrev valutgången i Japan (förvisso ett historiskt nederlag för borgerliga Liberaldemokraterna) som ett ”systemskifte”. De som tänker i de banorna, sympatisör som kritiker, lär bli besviken. Taro Asos ekonomiska politik lär fortsätta under nye marknadsvänlige premiärministern Yukio Hatoyamas överseende, trots löften om mindre beroende av USA. Japan har helt enkelt inte råd att ändra system; varken socialt eller ekonomiskt. Ska landet hålla sig undan kollaps krävs det fortsatt undermåliga fackliga avtal, dåliga arbetarvillkor och en tradition som bland annat Lars Leijonborg många gånger hyllat: en befolkning som arbetar i snitt 16 timmar om dagen. Ett föredöme att ta efter, mänskligt som ekologiskt hållbart?