Det är fyra entusiastiska tjejer, fulla av intryck, som FRIA träffar i villan i Kallebäck. Linda Andersson, Lovisa Myhrman, Cicely Irvine och Hanna Kristiansen har precis kommit hem från Palestina, och en resa som skulle kunna benämnas som en musikalisk mission.

Det hela började med ett palestinskt besök på deras förra skola. Fram till studenten i våras gick de i samma musikklass på Hulebäcksgymnasiet, och i höstas var sex palestinska musiker och hälsade på skolan och spelade med eleverna.

– Vi blev väldigt gripna, både av dem och av deras musik, berättar Linda. Dessutom förstod vi varandra genom musiken, vi kunde knappt prata med varandra, men att spela ihop gick hur bra som helst.

Mötet med de palestinska musikerna gav dem mer än bara ett roligt musikaliskt minne. De lärde sig mycket om Palestina och med deras intresse kom känslan att de ville göra något. Inspirationen fick de från Clowner Utan Gränser, en internationell organisation som skickar artister till flyktingläger och katastrofdrabbade områden i världen.

– De sprider glädje genom kulturen. Bistånd behöver inte bara vara mat och sjukvård och sådant, det kan också handla om att göra folk glada. Det blir en stor händelse i vardagen, säger Cicely.

De kände att det borde kunna fungera med musik också. Och på eget initiativ började de planera för att ta sig ner till Palestina och spela för barn. Att många, bland annat deras skola, var skeptiska till projektet var inget de brydde sig om. När de väl kom ner förstod de snabbt att det var värt det hårda jobbet.

Bara det att de kom från en musikklass på en helt vanlig skola upplevdes som lite speciellt eftersom det i Palestina inte finns någon musikundervisning i de vanliga skolorna. De ungdomar som har musikundervisning är barn från rika familjer som har råd att ordna med privata musikskolor.

– Vi valde medvetet att besöka statliga skolor, de som inte har någon musikundervisning, berättar Linda. Vi har ju så mycket kultur här i Sverige och vi fattade verkligen att det betydde något för dem att vi kom dit.

De spelade övervägande för yngre barn, och mestadels på flickskolor. Deras repertoar var blandad, allt från Cornelis Vreeswijk och svensk folkmusik till Joni Mitchell och en egen låt då och då.

Hanna berättar att den första spelningen var jättenervös:

– Man visste inte hur det skulle mottas, men efter bara två låtar var publiken helt på. Fantastiskt. Det blev så påtagligt att kultur binder ihop människor.

Den veckolånga vistelsen gjorde intryck på flera sätt. På nära håll upplevdes de enorma skillnader som finns mellan vår bekväma tillvaro och den utsatta och hårda verklighet som råder i Palestina. Trots denna tillvaro mötte de människorna som genomgående var väldigt vänliga och gruppen kände sig hela tiden välkomna var de än kom. Ibland delade de inte språket med människorna de mötte, men med gester och kroppsspråk kunde de nå fram till varandra.

– De har en fruktansvärd vardag, men de är glada, snälla, generösa, hjälpsamma och tacksamma människor. Jämför det med Sverige – hur glada är vi här? funderar Linda.

De menar att bilden som förmedlas utomlands är orättvis och negativ. Deras upplevelser av den palestinska kulturen är helt annorlunda.

– Det var en sådan total öppenhet. De såg människor som människor och inget annat. En taxichaufför sa till oss att ”human is human” och så är det verkligen, säger Hanna.

Upplevelserna under resan har fått dem än mer intresserade av Palestina och de önskar att fler svenskar åkte dit.

Alla fyra tycker att bilden av Palestina som sprids i världen är orättvis och att det generellt enbart rapporteras när det skett något attentat. De upprörs över hur palestinierna behandlas av israelerna och menar att det bara blir värre hela tiden. Det sker inte bara genom krigföring, utan även i vardagen. Hanna berättar att det märktes bara på reaktionen hos de palestinier som besökte dem förra hösten:

– De var fascinerade över att de kunde gå runt helt fritt utan att behöva ha id-kort eller träffa på soldater. Det var en stor frihet för dem.

När tjejerna själva kom ner till Palestina förstod de varför. Samtidigt är det viktigt att poängtera att det inte är svart eller vitt. Alla israeler är inte onda, och vice versa. Men skillnaden mellan Israel och Palestina var ändå påtaglig och skrämmande, berättar Hanna:

– De är så himla rika i Israel, det var fint överallt. Sedan när man kom över gränsen till Palestina var det helt olika. Fattigt, dåliga vägar, dålig infrastruktur.

När de beskriver sina upplevelser och de uppenbara orättvisorna de har sett är det med ett genuint engagemang. Och det engagemanget kan mycket väl leda vidare till framtida projekt.

– Vi har funderat på ett musikprojekt som omfattar fler länder och även flyktingförläggningar, säger Linda.

Deras idé går ut på att ordna ett samarbetsforum för dem som är intresserade av att sprida kultur till utsatta personer och områden.

– Vi funderar på en pool, ett nätverk. Det går att göra hur stort som helst. Ett kulturprojekt med så många som vill, berättar Cicely.

Eventuellt kan de få hjälp av Clowner Utan Gränser som de ser som en bra källa till information. Men nu vill de helst förmedla sina nyvunna erfarenheter och upplevelser till svenskar genom föreläsningar där de får berättar om projektet och sina upplevelser.