Det är bara att konstatera; festivaler gör människor glada. Stämningen är god redan utanför själva festivalområdet i Slottsskogen. Mitt ibland försäljare, antirökinformatörer och Metroutdelare finns förväntansfulla personer i varierande stilar och åldrar. Och en och annan flanör och cyklist som tar sig en titt på folklivet. Men, det är därinne det händer. Och trots alla människor, fredagen är slutsåld, är det lugnt, vilket även poliser och vakter intygar.

Strax innanför ingången finns informationstält om allt mellan himmel och jord. Själv fastnar jag vid Reportrar Utan Gränser som uppmanar besökarna att skriva på en lista för att frige Dawit Isaak. Som tack för människors namn får alla en t-shirt. Bra grej!

Så var det ju det här med musiken. I slutet av eftermiddagen spelar Robyn. Jag erkänner, jag har aldrig tyckt att hon har varit något speciellt. Trista låtar, trist röst etc. Låtarna är fortfarande stundtals rätt mediokra, hon skriker på pipig Stockholmska ”e ni meeee?”, men trots det bjuder hon på en riktigt bra konsert. Som artist är hon lysande. Då förlåter jag trista låtar och till och med en katastrofal tolkning av Queens I want to break free. Och en nästan lika pinsam version av Neneh Cherrys Manchild. Hon är en otroligt proffsig scenartist. Bara att acceptera. Dessutom har hon ett par intressanta gäster på scen, Kleerup som trummis och gitarrist, Röyksopp, Lykke Li och, hör och häpna, Dr Alban. No coke. Underbart.

För övrigt är det häng på området, dyr öl i den obligatoriska plastmuggen, långa toalettköer, band som inte imponerar (läs: Glasvegas). Sedan är det de som verkligen imponerar. En höjdpunkt var Anthony and the Johnsons och det omskrivna samarbetet med Göteborgssymfonikerna. Och det slår väl ut, för att säga så. Underbart skön spelning med känsla utöver det vanliga.

Frampå kvällen är det äntligen dags för Arctic Monkeys. De kanske inte ränner runt på scenen och snackar med publiken i tid och otid, men det betyder inte att spelningen inte är bra. Själv är jag såld, även om ryktet säger att alla inte är lika positiva. Men musiken är skön och perfekt för en sensommarkväll i Slottsskogen. Så det så.

När det gäller klubbspelningarna faller valet denna afton på Trädgårn och Echo & the Bunnymen. Ett bra val, visar det sig. Först en trevlig vakt och sedan en spelning som ger en ståpäls. Ian McCullogh har fortfarande kass frisyr. De ser inte särskilt glada ut. Men allvarligt talat, vem bryr sig? Känslan! Och Ocean Rain på Trädgårn med stråkorkester och allt, en sämre fredagskväll kan man ha. Efter en ganska lång stunds applåderande kommer de upp på scenen igen för extranummer, och då skippar de stråkarna och kör själva, och det är precis lika tajt. Kanske lite skitigare, lite intimare. En go avslutning helt enkelt. Tack Echo!

Bäst: Echo! Echo! Echo!

Dagens iakttagelse: En stor publik behöver inte betyda ett jäkla ös

Mest pretto: James Allan i Glasvegas

Pinsammast: Att de tar 50 spänn för ölen när man har betalat nästan 1400 i inträde.

Vanligaste frågan: Är det verkligen starköl?

Kvällens idiotförklaring: Ryggsäcksbärare som inte förstår att en ryggsäck kan orsaka både smällar och irritation när den svängs runt.