Fria Tidningen

När rasismen blev en demokratirörelse

I samband med de allmänna valen 1988 anordnades en folkomröstning i den lilla sydskånska kommunen Sjöbo. Nejsidan vann en jordskredsseger och resultatet blev en nationell såväl som internationell nyhet. Sjöbo hade precis, som första och hittills enda kommun, sagt nej till invandring. Fria Tidningar reder ut vad som hände sen.

I slutet av 1980-talet rasade en blocköverskridande strid i Sjöbo kommunfullmäktige. Socialdemokraterna och Folkpartiet hade två gånger motionerat om att kommunen borde teckna avtal med dåvarande Statens invandrarverk om att ta emot elva flyktingar. Båda gångerna hade motionerna avslagits.

När Socialdemokraterna och Folkpartiet för tredje gången motionerade om flyktingmottagning svarade majoriteten – Moderaterna och Centerpartiet – med att föreslå att en lokal folkomröstning om frågan skulle hållas i anslutning till de allmänna valen 1988. Ett förslag som välkomnades av oppositionen.

Beslutet att folkomrösta väckte stor medial uppmärksamhet, som dock bleknade i jämförelse med reaktionerna när valresultatet offentliggjordes. En kraftig majoritet – 67 procent av Sjöboborna – röstade för att inte ta emot flyktingar.

Samtidigt ökade Centerpartiet med 16 procentenheter. Någon motsvarande ökning sågs inte på riksplanet där partiet istället gick bakåt.

Drivande bakom folkomröstningen var den lokale centerordföranden och svinbonden Sven-Olle Olsson. I hans valkrets tredubblade partiet sitt mandat.

Det etablissemang – medialt, kulturellt och politiskt – som högljutt kritiserat omröstningen befann sig i chock. Den rasism som främst kritiserats i moraliska termer hade plötsligt vunnit demokratisk legitimitet.

Samtidigt gladdes en växande främlingsfientlig rörelse. För första gången hade den fått ett ovedersägligt belägg för vad den upprepade gånger påstått – att eliternas syn på integration inte motsvarade massornas.

Resultatet av folkomröstningen sågs som ett utslag av folkviljan. Att denna enbart talat inom ett ytterst begränsat geografiskt område var inget problem i propagandan - att fler folkomröstningar inte anordnades annorstädes skylldes på att de lokala politikerna var rädda för resultaten.

Därmed fick främlingsfientligheten en ny karaktär av upprorsrörelse. Sven-Olle Olsson talade själv ofta och gärna om den som en demokratirörelse. Grupper och perifera partier som hetsade mot invandrade var ingenting nytt, men det var först när denna hets kombinerades med inslag av anti-etablissemangsrörelse som den visade sig politiskt gångbar. Det var denna kombination som tog Ny Demokrati till riksdagen 1991, och det går att argumentera för att det var med folkomröstningen 1988 som den moderna svenska högerpopulismen föddes.

Begreppet Sjöboandan myntades och användes av både belackare och beundrare. För de förra som en synonym för den mest inskränkta form av rasism, för de senare som ett uttryck för modet att stå upp mot ett etablissemang som ansågs förtiga problematiken kring invandring.

Kring Sven-Olle Olsson etablerades något av en hjältekult, och hans gärning hyllades bland annat av då klart nazistanstrukna Sverigedemokraterna som började använda parollen ”Sjöbo visar vägen” i sin egen propaganda.

Bonden som hyllades för att han vågade säga vad andra påstods tänka betraktades dock inte som en hjälte i alla kretsar. Till partistämman i Borås hade Sjöbocentern motionerat om att verka för restriktivare flyktingmottagning också på riksplanet. Stämman slutade istället med att Sven-Olle Olsson och två andra personer ur den lokala ledningen uteslöts ur Centerpartiet.

Officiellt var skälet att en valbroschyr som distribuerats till hushållen i Sjöbo hade författats av en medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen. En broschyr med den talande titeln Sjöbo – ett demokratiskt föredöme, vars utgivning sponsrades av knäckebrödsmiljonären Carl Lundström, numera mest känd för sitt samröre med The pirate bay.

Dåvarande partiledaren Olof Johanssons kommentar om uteslutningen skulle dock lika gärna kunna syfta på Sven-Olle Olsson med anhang.

– Vi vill inte ha några bruna löss i vår gröna fana, sade Olof Johansson.

Sven-Olle Olsson lät sig dock inte slås ned. Istället grundade han Sjöbopartiet, som i valet 1994 blev kommunens största med 31, 8 procent av rösterna. Och som tillsammans med moderaterna fortsatte på den inslagna vägen.

I egenskap av kommunstyrelsens ordförande stod Sven-Olle Olsson i centrum för den lokala politiken. Och även om stödet från väljarna alltjämt var starkt avtog det ju längre mandatperioden pågick. Sjöbopartiet misslyckades med att få gehör för ett flertal av sina frågor, däribland en ringled för lokalbussar och byggandet av en gymnasieskola.

Samtidigt tog Sven-Olle Olsson steget från flyktingmotstånd till öppen rasism. I augusti 1998, bara månaden före det stundande valet, engagerade han sig personligt mot att en husvärd hyrde ut en lägenhet till en familj som ursprungligen kom från Kosovo. Familjen hade då varit svenska medborgare i sex år.

– Hade jag kunnat förhindra att dessa flyktingar flyttat till Sjöbo hade jag gjort det eftersom det strider mot Sjöbobornas vilja. Vi ställer inte upp på svensk flyktingmottagning, sade Sven-Olle Olsson till Aftonbladet.

I valet som följde halverades Sjöbopartiets mandat och Sven-Olle Olsson trappade ner sitt politiska engagemang. Kommunstyrelsens nye ordförande, moderaten Stefan Lundgren, lät dock omedelbart meddela att ingen politisk kursändring var att vänta. Åtminstone inte med mindre än att Sjöboborna återigen fick säga sitt.

– Om staten måste gå ut och fråga kommunerna om de kan ta emot fler flyktingar, är det i det läget givetvis viktigt att vi genomför en ny folkomröstning, sade han till TT.

Några år senare hade Stefan Lundgren svängt i frågan, och i mars 2001 undertecknade Sjöbo – mot Sjöbopartiets vilja – en överenskommelse med Integrationsverket om att årligen ta emot 25 flyktingar. För media förklarade han att bilden av Sjöbo som ett fäste av främlingsfientlighet var ett hinder för kommunens marknadsföring och skrämde bort företag.

Den pensionerade Sven-Olle Olsson upprördes storligen av beslutet och ställde i riksdagsvalet 2002 upp som kandidat för Sverigedemokraterna. Partiet blev med 1,4 procent det största utanför riksdagen, men var likväl inte nära att vinna representation, och Sven-Olle Olsson försvann återigen från det politiska rampljuset.

Den 25 november 2005 avled han 76 år gammal i sitt hem i Sjöbo. Dock går det att argumentera för att hans arv lever kvar. Sjöbopartiet innehar alltjämt sju av 49 mandat i Sjöbo kommunfullmäktige. Sverigedemokraterna har två i samma församling och vann nyligen 11 procent av kommunens röster i valet till Europaparlamentet, ett av partiets bästa resultat i hela riket. Och när tidskriften Fokus nyligen rangordnade landets kommuner utifrån hur bra de är på integration kom Sjöbo på plats 282 av 290.

Enligt Sven-Olle Olsson kunde dock historien om vad som skedde efter folkomröstningen sett annorlunda ut. Han hävdade konsekvent att hans åsikter stöddes av en majoritet av landets Centerpartister, och att uteslutningen var ett straff från en partiledning som tillhörde de makteliter han för folkviljans räkning slogs mot.

I en intervju med den främlingsfientliga tidskriften Blågula frågor år 1997 uttalar han sig om vad som kunde ha varit:

– Hade Centern följt mina åsikter då skulle partiet i dag vara det största borgerliga partiet, kanske även det största totalt sett.

Men så blev det inte.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Berättelser i bränd lera

Intervju

Keramiktraditionen i Honduras är central när lenca kämpar för att bevara sin identitet.

Fria Tidningen

Glossigt omslag, gravallvarligt budskap

Intervju

Klimatfrågor har etablerat sig som en del av massmedias bevakning och ”klimatsmart” har blivit marknadsförare och reklammakares nya favoritord. Men bevakningen är för abstrakt, och lösningarna som föreslås otillräckliga. Det menar redaktionen för klimatmagasinet Effekt, som nästa vecka ger ut sitt första nummer. FRIA har samtalat med chefredaktören Sara Jeswani om hur omställningen till ett hållbart samhälle också kräver en mental omställning. Och om varför denna ska kommuniceras på glossigt papper.

Fria Tidningen

Han vill göra döden till en förhandlingsfråga

Intervju

Motståndare till läkarassisterat självmord brukar argumentera utifrån parollen att livet är okränkbart. I en ny bok vänder filosofen Torbjörn Tännsjö på begreppen och menar istället att döden borde vara en förhandlingsfråga. FRIA har träffat honom för ett samtal.

Fria Tidningen

I Baskien kan den här t-tröjan ge fängelse

Intervju

När Baskien nämns i svenska medier handlar det nära nog uteslutande om ETA och den spanska statens kamp mot terrorism. Mer sällan handlar det om den ungdomsrörelse Amaia Mendian tillhör, som trots hård repression kämpar för socialism och självbestämmande. När FRIA möter henne bär hon en t-tröja med texten ”Oberoende”. Hade hon burit den i Baskien hade hon riskerat sin frihet.

Fria Tidningen

Banerförare i bortglömd konflikt

Intervju

23-åriga Rabab Amidane är ett barn av ockupationen, och av omvärldens brist på engagemang. Medan EU tecknat förtroliga handelsavtal med Marocko har den fredliga aktivism hennes generation ägnat sig åt bestraffats med våld och tortyr. Men repressionen har inte lyckats knäcka motståndet, bara radikalisera det ytterligare.

– Det går inte att bara blunda. Jag ser det som min plikt att göra någonting för mitt folk, även om jag förlorar mitt liv.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu