Han vill göra döden till en förhandlingsfråga | Fria.Nu
Fria Tidningen

Han vill göra döden till en förhandlingsfråga

Motståndare till läkarassisterat självmord brukar argumentera utifrån parollen att livet är okränkbart. I en ny bok vänder filosofen Torbjörn Tännsjö på begreppen och menar istället att döden borde vara en förhandlingsfråga. FRIA har träffat honom för ett samtal.

Eutanasi, eller läkarassisterat självmord, är inte lagligt i Sverige. Tillåtet är däremot att avbryta eller inte inleda livsuppehållande behandling om denna tros förlänga patientens lidande.

Men det saknas en tydlig praxis för hur dessa beslut ska fattas inom den palliativa vården – vården som ges i livets slutskede. Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och ledamot i Socialstyrelsens etiska råd, menar att detta ger utrymme för såväl godtycke som paternalism i vården av döende patienter.

I sin nya bok Döden är förhandlingsbar belyser han inkonsekvenser inom den medicinska etiken och efterlyser ett mer enhetligt förhållningssätt inom den palliativa vården.

– Det största problemet är att det är en sådan variation inom vad man gör. Sådant som är accepterat och som jag tycker är bra och humant kanske man gör på ett ställe men inte på andra ställen. Som läkare kanske man har egna moraliska invändningar mot det eller är tanklös och inte använder de metoder som finns. Ett annat problem är att det här är svåra och kontroversiella beslut som man inte kommit tillrätta med hur man ska fatta och då gör man på olika vis. Till exempel det här med att rädda för tidigt födda barn. På vissa håll räddar man alltid om det finns något hopp om livet över huvud taget, på andra gör man en bedömning av livskvalitet. Om risken för ett alltför dåligt utfall är stor kan man tänka sig att låta bli.

Du menar också att den bristen på enhetlig praxis till viss del beror på paternalism inom läkarkåren?

– Ja, det gör det förstås. Att man tror att man vet bäst själv och att man därför inte frågar människor hur de vill ha det, att man inte utgår från patientens behov. Det är också någon sorts missriktad yrkesstolthet, speciellt inom den palliativa medicinen. De anser sig vara experter på att hantera inte bara fysisk smärta utan även existentiella problem, de löser liksom allt. Om de då möter en patient som inte vill ha det där utan säger ”jag vill sova nu” tror jag att de ser det som en förolämpning också, mot deras yrkeskunnande.

Ytterligare en anledning till bristen på samsyn inom vården tror Torbjörn Tännsjö är att motståndet mot assisterade självmord länge varit stort inom den svenska läkar- kåren. Något som skapat en rädsla för att öppet befatta sig med de frågor som är vardag inom den palliativa vården.

– Jag har en misstanke, det är därför jag skriver om eutanasi i boken, om att många är rädda för att göra barmhärtiga handlingar inom den palliativa vården för de tror att de då kommer att utöva eutanasi. Att man om man börjar godkänna vissa typer av behandlingar har man redan tagit steget mot eutanasi, då går det inte att säga nej. De som då är väldigt oroliga för en sådan utveckling hämmas i hur de beter sig nu. Och då försöker jag visa att det inte är så farligt.

De som argumenterar mot eutanasi hävdar att det leder till ett sluttande plan där människovärdet devalveras?

– Jag granskar det där argumentet ganska ingående i min bok. Det bästa man kan göra där är ju att försöka titta på hur det har gått i Nederländerna där man har infört det här. Har kriterierna vidgats i Nederländerna? Det har de inte, de har tvärt om snävats in. Det har inte heller blivit vanligare att man tillgriper eutanasi. Det har gått ner sedan man verkligen lagstadgade om det 2002 och ligger ganska stabilt på ett tusental fall om året. Så det är ju inte ett problem. Om man nu skulle tycka att det var ett problem om det blev vanligt, jag är inte säker på varför man skulle tycka det.

Vilket skulle du själv säga är det bästa argumentet mot eutanasi?

– Det finns en oro att man ska känna en press att begära eutanasi när man inte egentligen vill dö. Jag tycker inte att det alltid självklart är fel att ta sitt liv eller upphöra att leva för andras skull, det kan vara rimligt i vissa situationer att inte vilja ligga någon annan till last, men man kan ju tänka att situationen inte handlar om det utan helt enkelt att man är svag i att försvara sina rättigheter och begär den här tjänsten när det inte egentligen är vad man vill. Det öppnas ju en liten sådan möjlighet. Men jag tror inte att det är något starkt argument eftersom det ändå handlar om att en läkare måste bedöma det hela och du då måste lura den läkaren. Det är inte en rättighet utan något du måste komma överens med någon om, men det är klart, i några fall kommer det att hända. Men man kan inte hindra människor helt och fullt från att fatta felaktiga beslut i sina liv.

Du menar att allmänheten under lång tid legat längre fram än politiker och läkarkår i dessa frågor?

– I synen på eutanasi och läkarassisterade självmord har det funnits ett kompakt motstånd hos läkare och politiker medan 80-90 procent av befolkningen säger ja i opinionsundersökning efter opinionsundersökning. Man vill ha den här möjligheten helt enkelt. När man har frågat läkarna varför de inte vill har de svarat sådant som att allmänhetens förtroende för sjukvården skulle skadas. Om man frågar allmänheten så säger den att dess förtroende skulle öka. Det är inget facit, men det är ändå en antydan.

Vad grundar sig politikers motstånd i?

– Jag gissar att man har tänkt att det här är en fråga som man ändå inte vinner några val på. De vill inte ta konfrontation med läkarkåren och de vill heller inte ta konfrontation med kulturkonservativa strömningar när de ändå inte tycker att de har någonting att vinna på det.

Torbjörn Tännsjö menar dock att frågan om eutanasi ”har mognat”. Statens medicinsk-etiska råd har tagit upp den till diskussion. Inom den tidigare nära nog homogent negativa läkarkåren visar enkätundersökningar att fler ställer sig positiva. Och även inom riksdagspartierna uppfattar han att frågan fått fäste, trots att den sittande regeringen utgör en effektiv bromskloss.

– Det finns en väldigt hämmande faktor och det är att vår socialminister är kristdemokrat. Men det sker någonting inom alla övriga partier vågar jag påstå, både inom vänstern och borgerligheten finns ett ökat intresse och en öppnare syn på de här frågorna. Så jag tror att blir vi bara av med den där socialministern så är marken beredd.

Samtidigt är han noga med att påpeka att diskussionen om eutanasi – även om synen på frågorna bör hänga samman – kvantitativt är underordnad den om en enhetlig praxis inom den palliativa vården.

– Det är svårt att veta eftersom vi inte har gjort de undersökningarna i Sverige men man skulle kunna gissa att det i mellan en fjärdedel och en tredjedel av dödsfallen i vården finns någon form av beslut eller icke-beslut från en läkare. Försiktigt räknat är det kanske 25 000 fall om året, så det är en stor fråga det här. Eutanasi är en liten fråga, det handlar om allra högst kanske tusen fall om året i Sverige om man legaliserar det, men det här andra är ett väldigt vanligt problem. Och det är också där riskerna finns menar jag, de risker som man felaktigt säger finns kring eutanasi. Att det ska missbrukas eller att man ska använda det för att spara pengar i vården.

Annons

Rekommenderade artiklar

Berättelser i bränd lera

Intervju

Keramiktraditionen i Honduras är central när lenca kämpar för att bevara sin identitet.

Fria Tidningen

Glossigt omslag, gravallvarligt budskap

Intervju

Klimatfrågor har etablerat sig som en del av massmedias bevakning och ”klimatsmart” har blivit marknadsförare och reklammakares nya favoritord. Men bevakningen är för abstrakt, och lösningarna som föreslås otillräckliga. Det menar redaktionen för klimatmagasinet Effekt, som nästa vecka ger ut sitt första nummer. FRIA har samtalat med chefredaktören Sara Jeswani om hur omställningen till ett hållbart samhälle också kräver en mental omställning. Och om varför denna ska kommuniceras på glossigt papper.

Fria Tidningen

När rasismen blev en demokratirörelse

Intervju

I samband med de allmänna valen 1988 anordnades en folkomröstning i den lilla sydskånska kommunen Sjöbo. Nejsidan vann en jordskredsseger och resultatet blev en nationell såväl som internationell nyhet. Sjöbo hade precis, som första och hittills enda kommun, sagt nej till invandring. Fria Tidningar reder ut vad som hände sen.

Fria Tidningen

I Baskien kan den här t-tröjan ge fängelse

Intervju

När Baskien nämns i svenska medier handlar det nära nog uteslutande om ETA och den spanska statens kamp mot terrorism. Mer sällan handlar det om den ungdomsrörelse Amaia Mendian tillhör, som trots hård repression kämpar för socialism och självbestämmande. När FRIA möter henne bär hon en t-tröja med texten ”Oberoende”. Hade hon burit den i Baskien hade hon riskerat sin frihet.

Fria Tidningen

Banerförare i bortglömd konflikt

Intervju

23-åriga Rabab Amidane är ett barn av ockupationen, och av omvärldens brist på engagemang. Medan EU tecknat förtroliga handelsavtal med Marocko har den fredliga aktivism hennes generation ägnat sig åt bestraffats med våld och tortyr. Men repressionen har inte lyckats knäcka motståndet, bara radikalisera det ytterligare.

– Det går inte att bara blunda. Jag ser det som min plikt att göra någonting för mitt folk, även om jag förlorar mitt liv.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu