Berättelser i bränd lera | Fria.Nu
  • Lencas är socialt och ekonomiskt marginaliserade, och keramiktraditionen är central när lenca kämpar för att bevara sin identitet.
  • Kunskaperna förs över från generation till generation.
  • Mercedes låter inte någon annan ta hand om det viktiga jobbet att samla in leran.
  • Mercedes sondotter Kendal tillverkar pärlor för armband.
  • Mercedes hantverk har inte bara en kulturell, utan också en politisk betydelse.
Fria Tidningen

Berättelser i bränd lera

Keramiken hade en framskjuten plats i den honduranska lencacivilisationen långt innan spanjorerna korsade Atlanten. I dag är traditionen central när lenca kämpar för att bevara sin identitet i en föränderlig värld, där ungdomen lockas mer av snabba pengar än mångtusenåriga bränningstekniker.

Blod, död och kaos följde på den spanske conquistadoren Hernán Cortés ankomst till Honduras år 1524. Blod, död och kaos utmärker landet än i dag, även om det nu för tiden är kokainkarteller snarare än kolonisatörer som svarar för våldet.

Däremot har århundraden omkastat eländets geografi. På 1500-talet stod de mest intensiva striderna i landets västra delar, nära kusten mot Stilla havet. Det var här krigshövdingen Lempira enade ursprungsbefolkningen lencas många stammar och bjöd så hårt motstånd att spanjorerna slutligen hemföll till svekfulla krigslister: Lempira accepterade en inbjudan till fingerade fredsförhandlingar och pliktade med sitt liv för sin tillit till fiendens heder.

I dag är det distrikt som bär hans namn istället en oas av lugn i landet med världens högsta mordfrekvens. Mitt bland Lempiras bergstoppar ligger den sömniga byn La Campa på 2 400 meters höjd.

– För tio år sedan fanns det 107 hus här i byn. Nu tror jag att det förmodligen är det dubbla, säger Doña Mercedes Gomez.

Hon är född i byn och efter ett halvt sekel som keramiker är hon något av en institution i de kretsar inom Honduras största minoritetsgrupp som arbetar för att bevara och levandegöra lencas kulturarv. Detta till den grad att hon förutom hederstiteln doña även fått en boulevard i La Campa döpt efter sig.

– Alla får inte en gata uppkallad efter sig, jag kanske hade tur? säger Mercedes. Kanske är det också för att jag fört mina kunskaper vidare utan att ta betalt? Jag tror att Gud ger oss våra färdigheter med villkoret att vi ska föra dem vidare till andra, inte för att vi ska tjäna pengar.

Hennes egna färdigheter är förvärvade på det sedvanliga sättet, genom kunskapsöverföring från en generation till en annan.

– Min mamma var krukmakare och lärde mig. Hon hade lärt sig av min makes farmor. Det är så man har brukat föra vidare kunskap, lencas traditionella utbildning.

Den för lencas så viktiga keramiken har av hävd varit kvinnornas domän. Män får hjälpa till, men enbart med mindre kvalificerade arbetsuppgifter som att hugga ved till bränningen eller samla in leran. Mercedes vill dock inte anförtro ens dessa enklare åtaganden åt bygdens män.

– Normalt gör män det tunga jobbet. Men med leran är det viktigt hur du gör när du hämtar och bearbetar den. Om du låter någon annan göra det är risken att du får jord i och då går krukorna sönder, så jag låter ingen annan ta lera åt mig.

Länge hade emellertid även denna regel ett undantag.

– Min make brukade göra det åt mig. Han var den enda jag lät utvinna min lera. Men han gick vidare för sex år sedan, säger Doña Mercedes.

Marken där Mercedes hämtar sin lera är mjuk. Fötterna sjunker ned.

– Det kan vara farligt att hämta lera för när du karvar kan en hel vägg falla över dig. Det har aldrig hänt mig, men jag hörde om en man som bröt foten.

Hon gräver för att komma åt den mjukare leran längre ned. Plockar upp en bit och dissekerar den under koncentrerad tystnad i jakt på småsten och grus. Därefter vinkar hon till sig sonsonen Jackson som lydigt kommer med en säck.

– När jag har karvat klart väljer jag vilka lerbitar jag ska använda, förklarar hon.

Lerjord finns i överflöd på det land som historiskt tillhört lencafolket, men skog är inte en allmänning på samma sätt. En av Mercedes söner har köpt henne en anspråkslös areal där hon kan hämta ved till keramikbränningen. Mercedes bryter loss barkbitar och knyter ihop dem med sin jacka.

Med följden att hennes hud exponeras för de insekter som inte låter sig avskräckas av regnsäsongens ihärdiga duggande.

– Jaha, nu matar vi moskiterna, säger hon.

Råmaterialet blötläggs i åtta dygn. När det är dags att arbeta med den är leran både mjuk och sträv. Sand arbetas in för att binda och ge hållfasthet. Ju större objekt desto större del sandinblandning.

– Sand gör leran mer hållbar efter bränningen, säger Mercedes. Om du bara använder lera så kommer den att spricka när den står i solen.

Snabbt förvandlar vana händer en oformlig lerklump till en hög kruka. De få verktyg som används är i huvudsak desamma som tjänat lencas i tusentals år, men Mercedes har moderniserat utrustningen en aning. Förutom en vattenslipad sten för att jämna ut ytan invändigt och en majskolv för att bearbeta och modellera utsidan tar hon numera även hjälp av en matsked och en tuschpenna.

Med färg blandad av jord från ett berg tre dygns vandring bort ger hon leran en dov, roströd ton.

– Jag väntar tills leran är mitt emellan torr och fuktig, för om man målar den medan den är torr så spricker krukan. Den får inte absorbera för mycket eller för lite fukt.

Efter arbetet tvättar hon händerna. Noggrant. Det har en ceremoniell betydelse. Den absoluta merparten lencas är i dag katoliker, men tidigare generationers närhet till den besjälade naturen lever vidare i såväl seder som språkbruk.

– Heliga moder jord straffar människor som slösar på material när de arbetar med lera. Om jag tar en stor bit lera och kastar hälften kommer moder jord att ge mig utslag på händerna. När jag är klar med keramiken tvättar jag händerna för att inte slösa bort resterna. Dem kastar jag tillbaka till moder jord.

Trossystemen är välintegrerade. Söndagarnas gudstjänster i den kyrka erövrarna lämnade efter sig och skördesäsongernas olika ritualer är en del av samma vardag. Men åtminstone i teorin borde det finnas en motsättning mellan katolicismens skuldmedvetna prästvälde och lencas väsentligt mer bejakande spiritism där var och en står i direktkontakt med den omvärld hen dyrkar.

– Moder jord säger: »Okej, jag ska ge dig lera för att göra krukor, men då måste ni återvända till mig.« Vi måste njuta av den heliga moder jord medan vi lever så att hon kan njuta av oss sen, förklarar Mercedes.

På bakgården har regnet gjort underlaget till en hal sörja. Mercedes breder ut stora palmblad.

– Så att fukten i marken inte tränger upp och löser upp krukans botten.

På bladen läggs först aska, därefter en grund av skärvor från trasiga krukor. Ovanpå detta placeras i sin tur det kärl som ska brännas. Mercedes staplar skärvor runt och ovanpå det, och kring detta skydd av redan bränd lera bygger hon ett tält av bark. Varje enskild gryta, skål eller kruka hon tillverkar bränns på detta vis. I en engångslerugn som byggs och bara existerar för varje föremål.

– Jag väntar tills det bara är kol kvar, då är bränningen färdig, säger Mercedes. När det inte är regnsäsong tar det tre timmar, nu när allt är blötare tar det fyra timmar. Och ibland när vi använder blött trä blir leran svart, då får vi bränna igen.

Vid ett bord tillverkar sondottern Kendal pärlor för tillverkning av traditionella armband. Hon fuktar fingrarna med saliv och rullar de små lerkulorna mellan fingerspetsarna.

– Jag har aldrig lärt mig att göra krukor och sådant, säger hon. Jag lärde mig göra smycken istället. Jag har alltid varit mer dragen åt det dekorativa.

Hon talar om vikten av att unga lär sig hantverket, om vikten av att föra kunskaperna vidare. Själv vill hon göra det i egenskap av lärare. Hon läser på högskolan, men behöver pengar för att avsluta utbildningen och förhoppningen är att var och en av lerpälorna ska ta henne en liten bit närmare målet.

Högen växer snabbt. Farmodern har undervisat henne sedan sex års ålder.

– Jag har lärt alla mina sondöttrar hantverket. Jag försöker lära sonsönerna hur man hämtar lera också men de är lata, säger Mercedes med resignerat missnöje.

– Hantverket är viktigt för utan det går vår lencaidentitet och vår historia förlorad. Det är viktigt att rädda de värderingar stammen har. Men nu utövar inte ungdomarna den här konsten längre, bara de äldre. Unga säger att man inte kan göra snabba pengar på det. Om du är bonde och odlar majs får du tillbaka dina pengar inom två månader, men om du är keramiker kan det ta många månader innan någon vill köpa ditt lergods.

Lencas är socialt och ekonomiskt marginaliserade. Det jordbruk som genom tiderna varit den vanliga försörjningen hotas när regeringen exproprierar mark för olika infrastrukturprojekt. Så sent som i september öppnade militären eld mot lencas som protesterade mot ett dammbygge, och flera ledare för lencaorganisationer har fängslats på tveksamma grunder.

Den yngre generationens rastlöshet – där drömmarna om materiellt välstånd ofta manifesteras i drömmar om USA – är ett resultat av dessa allt mer begränsade möjligheter. Men försämrar enligt lencarörelsen också förutsättningarna att gemensamt verka för förändring.

Mercedes står inte utanför den kampen. I hennes keramikverkstad står plakat som sönerna lämnat kvar efter en demonstration nyligen, vars budskap uppmanar unga att stanna istället för att pröva lyckan i det farliga lotteri migrationen utgör.

Men hennes eget bidrag kanaliseras genom leran. Genom hantverk som har en, inte bara kulturell, utan också politisk slagsida. Att lencas som grupp ska kunna slåss för sina rättigheter är helt avhängigt att den identitet som formar gruppen fortlever.

– Det är viktigt för oss att hålla ihop, säger Doña Mercedes allvarligt. Om vi håller ihop kan ingen besegra oss, bara döden. Ett enat folk kan aldrig besegras.

Ansiktet spricker upp i ett leende.

– Och glöm inte att Lempira var lenca.

Annons

Rekommenderade artiklar

Glossigt omslag, gravallvarligt budskap

Intervju

Klimatfrågor har etablerat sig som en del av massmedias bevakning och ”klimatsmart” har blivit marknadsförare och reklammakares nya favoritord. Men bevakningen är för abstrakt, och lösningarna som föreslås otillräckliga. Det menar redaktionen för klimatmagasinet Effekt, som nästa vecka ger ut sitt första nummer. FRIA har samtalat med chefredaktören Sara Jeswani om hur omställningen till ett hållbart samhälle också kräver en mental omställning. Och om varför denna ska kommuniceras på glossigt papper.

Fria Tidningen

När rasismen blev en demokratirörelse

Intervju

I samband med de allmänna valen 1988 anordnades en folkomröstning i den lilla sydskånska kommunen Sjöbo. Nejsidan vann en jordskredsseger och resultatet blev en nationell såväl som internationell nyhet. Sjöbo hade precis, som första och hittills enda kommun, sagt nej till invandring. Fria Tidningar reder ut vad som hände sen.

Fria Tidningen

Han vill göra döden till en förhandlingsfråga

Intervju

Motståndare till läkarassisterat självmord brukar argumentera utifrån parollen att livet är okränkbart. I en ny bok vänder filosofen Torbjörn Tännsjö på begreppen och menar istället att döden borde vara en förhandlingsfråga. FRIA har träffat honom för ett samtal.

Fria Tidningen

I Baskien kan den här t-tröjan ge fängelse

Intervju

När Baskien nämns i svenska medier handlar det nära nog uteslutande om ETA och den spanska statens kamp mot terrorism. Mer sällan handlar det om den ungdomsrörelse Amaia Mendian tillhör, som trots hård repression kämpar för socialism och självbestämmande. När FRIA möter henne bär hon en t-tröja med texten ”Oberoende”. Hade hon burit den i Baskien hade hon riskerat sin frihet.

Fria Tidningen

Banerförare i bortglömd konflikt

Intervju

23-åriga Rabab Amidane är ett barn av ockupationen, och av omvärldens brist på engagemang. Medan EU tecknat förtroliga handelsavtal med Marocko har den fredliga aktivism hennes generation ägnat sig åt bestraffats med våld och tortyr. Men repressionen har inte lyckats knäcka motståndet, bara radikalisera det ytterligare.

– Det går inte att bara blunda. Jag ser det som min plikt att göra någonting för mitt folk, även om jag förlorar mitt liv.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu