År 1976, strax efter att Spanien gett upp sina territoriella anspråk på området, ockuperades Västsahara av Marocko. Motståndet organiserades genom befrielserörelsen Polisario, som sedan början av 1970-talet utnyttjat Saharas vidsträckta stenöken för en framgångsrik gerillakamp mot spanska intressen.

Polisario lade dock ner sina vapen efter att FN engagerat sig 1991. FN-styrkan Minurso har mandat att genomföra en folkomröstning där västsaharierna själva avgör områdets framtida status, men denna har gång efter annan skjutits på framtiden till följd av marockanskt motstånd.

2003 lade FN:s sändebud, USA:s tidigare utrikesminister James Baker, fram en fredsplan enligt vilken fem år av folkstyre skulle följas av folkomröstning. Planen förkastades av Marocko och Baker lämnade sitt uppdrag i protest.

Sedan dess har Västvärlden inte visat något engagemang för Västsahara. Däremot har närmare handelsförbindelser knutits mellan Marocko och Europeiska unionen. Rabab Amidane, student och aktivist på besök i Sverige för att informera om situationen i sitt hemland, ser det bristande engagemanget och de ekonomiska förbindelserna som två sidor av samma mynt.

– Europeiska unionen stödjer Marocko för att den har ekonomiska intressen i regionen. EU har undertecknat illegala avtal med Marocko om fiskerättigheter i västsahariska vatten. Det finns olika europeiska företag som verkar i Västsahara, och tråkigt nog är vissa av företagen som deltar i plundringen av våra naturtillgångar från Sverige. Vi är emot dessa aktiviteter eftersom de stärker Marocko. Dels finansierar de den marockanska armén som kontrollerar oss, dels ger de Marocko politisk legitimitet att verka på de ockuperade områdena.

2005 inleddes intifadan. I ett fredligt uppror reste sig det västsahariska folket för sin rätt till självbestämmande och demonstrerade på gatorna under de nationella baner som enligt ockupationsmaktens lag är förbjudna. Rabab Amidane läste då fortfarande på gymnasiet.

– Studenterna tog en väldigt viktig roll i den här intifadan. I Västsahara finns inga universitet, bara grundskolor och gymnasium, och det var väldigt svårt för oss att delta eftersom skolorna är marockanska och de marockanska lärarna samarbetar med polisen. Så när polisen vill ha information om en student går de bara till skolan. Vi skrev slagord på väggarna, delade ut flygblad och hängde vår flagga över elledningarna. Den här typen av aktiviteter är fredliga, men svaret vi får från de marockanska myndigheterna är oerhört våldsamt.

Sedan intifadan tog sin början har Marockansk polis ett tjugotal gånger genomfört räder mot hennes hem. Hon har fängslats vid upprepade tillfällen. En gång tvingades hon tillbringa en natt upphängd i ena handleden i det ökända Svarta fängelset i västsahariska huvudstaden al-Ayun.

– Den marockanska polisen har kommit till mitt hem och misshandlat min familj framför ögonen på mig, säger Rabab Amidane. Den värsta gången, som jag aldrig kommer att glömma, var när de stormade mitt hus under 2006. De misshandlade hela min familj, jag minns hur de slog min mamma och mina systrar, och min farbror var helt blodig. Allt jag kunde göra var att försöka försvara mig själv. När de tog mig till polisstationen torterade de mig, bara för att jag deltagit i en fredlig demonstration och krävt våra rättigheter.

För att kunna studera på högskolenivå flyttade hon till Marocko. Där fortsatte intifadan, och repressionen. 2007 stormades en hungerstrejk på universitetet i Marrakech. En kvinnlig aktivist misshandlades så svårt att hon förlorade sitt ena öga. I Agadir, dit Rabab Amidane flyttade för vidare studier, kastades fyra studenter ut från ett tak när polisen stormade en protest.

Rabab Amidane har inte bara utsatts för dessa övergrepp, hon har även dokumenterat och rapporterat om dem. Med följden att hon tvingats avbryta sina studier och återvända till Västsahara, där livet som känd aktivist är ett av ständig vaksamhet.

– Efter att jag fick den här uppmärksamheten har jag alltid aktat mig noga för att bli gripen, för jag vet att om de fängslar mig så blir det sista gången. Jag håller mig hemma och går inte ut ensam eftersom polisen förföljer mig. Om jag arbetar med motståndsaktiviteter gör jag det på ett hemligt sätt så att de inte ska få en chans att fånga mig. Jag har fortfarande inte hunnit göra tillräckligt mycket för att vara beredd att låta dem ta mig.

Trots tortyren, kränkningarna och övervakningen beskriver Rabab Amidane motståndet som det enda möjliga alternativet.

– För mig finns det inget annat alternativ än att vara aktivist. Om du vore i min situation och skulle se din familj och ditt folk lida så kan du inte bara vända ryggen till och glömma allting. Det går inte att bara blunda. Jag ser det som min plikt att göra någonting för mitt folk, även om jag förlorar mitt liv. Att hjälpa det med alla medel som står mig till buds, och det är vad jag försöker göra.

Men frustrationen är stor, särskilt inom den generation yngre västsaharier Rabab Amidane själv tillhör, som fått se sitt fredliga motstånd brutalt nedslaget. 2012 håller Polisario sin nästa kongress. Om inte det internationella samfundet agerar innan dess förutspår Rabab Amidane att hennes folk återigen kommer att resa sig för strid.

Hon är lugn när hon talar om det. Den väpnade kampen låter inte som ett hot, den låter som en noga övervägd möjlighet kommen ur brist på alternativ.

– Unga västsaharier trycker nu på den västsahariska regeringen om att återuppta den väpnade kampen, för de vill göra slut på det här på vilket sätt det än blir. Även om det innebär att vi beväpnar oss och slåss för vår frihet, för vi känner att media inte är intresserade och att ingen sätter tryck på Marocko.