Sockiplasts skiva är en lyckad mix av humor och allvar, gjord med massor av hjärta av två musicerande pappor. De tar barnen på allvar som intelligenta och intressanta personer, och inte några dumma småversioner av sina föräldrar.

– Vi skrev den egentligen till våra egna barn, berättar de.

Det hela började när Jonas Slättung och Tommy Svenson för några år sedan jobbade på Sveriges Radio. De möttes i korridorerna i radiohuset, blev vänner och började fila på en programidé.

– Det skulle utspelas i olika rum hemma. Och det skulle vara jinglar till händelser i de olika rummen, berättar Tommy.

Så småningom började det hela dock utvecklas åt ett annat håll. Jinglarna blev till hela låtar och plötsligt var det roligare att jobba med dem än med programidén.

Efter en tid slutade de båda på Sveriges Radio, men vänskapen och samarbetet kring musiken fortsatte och låtarna blev fler och fler. Att det blev barnmusik är på sätt och vis en självklar slump.

– Vi skrev efter ett behov vi tyckte fanns. Som det vi lyssnade på när vi växte upp, Jojje Wadenius och Trazan & Banarne och liknande. Det finns inte mycket av det nu, säger Jonas och spyr i samma andetag galla över Smurfhits och kommersiella barnkalasclowner.

De poängterar hur viktigt det är att lyssna på barns egna funderingar och att inte skriva dem på näsan eller utgå ifrån att de inte förstår. Det finns en allmän rädsla för att vara otydlig inom barnkultur, men de hävdar bestämt att den rädslan i många fall är obefogad.

– Man måste få grubbla lite, både barn och vuxna. En annan fälla inom barnmusik är att man gör för simpla melodier, och det hör ju även barn. Men vi har ansträngt oss, det är viktigt med bra musik. Jag vill inte dissa alla andra, men så tänker vi. Man ska nog inte tänka för mycket på att det är till barn, menar Tommy.

Låtarnas utgångspunkt är ofta en kombination av deras jag och ett barns. Jonas tar låten 3 850 grader som exempel:

– I den utgick jag från min dotter och skrev helt enkelt vad hon sa. Sedan kommer jag ihåg hur det var att själv vara 10 år, man är inte stor och inte liten. Det är gulligt, man har väldigt intensiva känslor då. Vardagskänslor är kanske världsliga men de är ändå stora för den som har dem.

Även rädslor och hur man kan möta dem finns med på skivan.

– Om det nu finns varulvar, se till att du själv är en! Du kan styra över det själv, som att vara spökcoach. Jag kommer ihåg att jag gjorde så själv, och det är en bra grej att säga till barnen, att själv vara det som är läskigt. Det handlar om att bli kompis med sina rädslor och inte göra sig till offer, säger Tommy.

Arbetet med Sockiplast har pågått i några år och de själva ser nästan förvånade ut när det berättar om hur lätt det har varit att jobba ihop. Det har hela tiden varit lekfullt och det mesta av arbetet har skett hemma i Tommys vardagsrum.

– Det är närproducerat, säger Tommy med ett litet skratt. Vi borde ha något märke på skivan om det…

Det är med blandade känslor de nu har insett att de verkligen är klara med skivan och släpper den till allmänheten.

– Det är som en bebis, säger Jonas. Nu har vi fött den och tagit hand om den, men…

– Nu ska den lära sig stå. Nu får den leva sitt eget liv, säger Tommy med eftertryck.