På frågan om ett inbördeskrig står för dörren svarade Honduras Sverigeambassadör, Leana Pastor, ”ja, om situationen inte förbättras.” Pastors bistra slutsats lär inte motbevisas inom den närmsta framtiden. Kuppen i Honduras vittnar om politisk omognad och en livsfarlig inställning till demokrati som lever kvar bland konservativa krafter i Centralamerika. I Honduras har en postkolonial mentalitet dröjt kvar och genomsyrar inte bara militären – som avsatte den år 2005 valde liberale och senare socialdemokratiske presidenten Manuel Zelaya – utan även rättssystemet, stora delar av den ekonomiska arenan och de mest inflytelserika rummen i de politiska korridorerna.

Men frågan är om det finns straffrihet och tid nog för kuppmakarna att hoppas på i det längre perspektivet. Utrymmet för politiska manövrer är ytterst litet då president Zelayas påtvingade exiltillvaro har mötts av sympati hos omvärldens ledare (med undantag för Sverige) och solidaritet från kontinentala vänsterkollegor. Den legitima biten blir också svår för militärjuntan att smyga förbi: kuppen har från a till ö skett helt i strid med konstitutionen, just den konstitution som kuppmakarna säger sig vara måna om att bibehålla. Rent tekniskt – och krasst uttryckt – en statskupp efter instruktionsboken.

Kuppen påminner i väsentliga detaljer om många andra statskupper som ägde rum i tredje världen under kalla kriget anförda av elitens beskyddare – militären – som satte krokben för många radikala samhällsprocesser, majoriteten med förhoppningen om bättre levnadsvillkor för de allra fattigaste. Vem bär egentligen skulden ifall militären på order av nervösa samhällsetablissemang i andra latinamerikanska länder väljer att kasta ut misshagliga statschefer? Juntan genomlider visserligen politisk isolering, men särskilt mycket mer än så gör inte omvärlden för att skydda demokratin. Det är inte helt säkert att Latinamerikas och omvärldens fördömande av kuppen räcker för att juntan – läs överklassen – ska backa. Konsekvenserna kan bli långt allvarligare, och blodigare, än så. ”Vad har vi att vänta oss? En ny politisk ordning”, sa Leana Pastor.

Frågan som skrämmer militärjuntan mer än själva svaret på den frågan är vart Honduras skulle vara på väg om rättvisa ägarvillkor, sociala system och respekt för demokratiska principer skulle bli verklighet i landet. I och med statskuppen bromsades den möjliga politiska processen mot en rättvisare verklighet kraftigt upp, men har kanske inte helt spårat ur. Just nu, med en nutidshistoria kantad av valsedeln kontra geväret som effektivaste politiska redskap, upplever Centralamerika en svårsmält tragedi som vi ännu inte vet antalet akter på.

Vad handlar statskuppen i Honduras om, egentligen? På ytan speglar den en tendens som seglar över jordklotet: istället för att lita till dialogen, samtalet, tar man till vapen och hot för att nå kortsiktiga mål. Politik allt längre från gräsrötterna, klimatförändringar och ett allt snabbare samhällstempo – allt sänder oss signalen att tid egentligen inte finns, och därför handlar man blixtsnabbt, många gånger desperat, och i Honduras fall rättsvidrigt och mot demokratiska regler. Men på djupet är kuppen framför allt en reaktion på ett fenomen som, vare sig vi vill det eller inte, nedmonterar den gemytliga bilden av demokratins slutprodukt. Det fenomenet är desperationen. En desperation som troligen kommer att utlösa fler politiska kriser inom den närmaste framtiden.