Självsäkert seglar Jaqee in på Bengans café, snackar vänskapligt med dem som jobbar där och är lite som ett barn i huset. Men hon förnekar att hon är en Majornatjej.

– Men jag har varit stammis länge, replokalen ligger i närheten, berättar hon.

Och egentligen är hon inte typisk för någon del av världen, Jaqee är bara sig själv, en stark person som hör hemma lite överallt.

Hon är född och delvis uppvuxen i Uganda, och kom som barn till Sverige genom FN:s flyktingorgan. Det första året bodde familjen på en flyktingförläggning i Skara men efter det har Göteborg varit hemmaplan. Förutom de senaste månaderna, i april flyttade hon till Berlin eftersom hon kände att det var dags att dra någon annanstans.

Musiken har följt med henne hela livet, även om genrerna har växlat något.

– När jag var liten lyssnade man på allt som spelades på radio, och i Uganda är det mycket country och annan popmusik. Och sedan är min familj kristen och inom kyrkan var det jättemycket musik. Dessutom lokal ugandisk, traditionell musik. I Sverige blev det ännu mer varierat, ett tag var jag helt såld på Guns N’ Roses och tyckte Slash var absolut coolast i världen. Sedan blev det reggae och jag har även bott i ett hip hop-kollektiv, fast jag var inte hip-hopare själv.

Jaqees bakgrund har gjort henne till en mångfasetterad och mångsidig artist. Och hon dyker ständigt upp i nya överraskande sammanhang. Hon har sjungit med såväl Nationalteatern som Bohuslän Big Band och även framträtt i På Spåret där hon sjöng Visa från Utanmyra.

– Det ena leder till det andra och det känns inte så konstigt att blanda olika sorters musik. Man ska inte begränsa sig. Jag vill ha utmaningar och jag tror att jag på sätt och vis söker svårigheter. Som soloartist behöver jag det.

Jaqee ger intryck av att vara självständig och veta vad hon vill, vilket är nödvändigt i hennes jobb.

– Det är väldigt svårt att vara kvinna i den här branschen, det blir att slå ur underläge. Och där kommer jag och är dessutom svart, tillägger hon med ett litet skratt.

Sedan blir hon allvarligare:

– Det är viktigt att inte missbruka sig själv. Jag har integritet och gör inget jag inte vill. Men jag har inte tänkt så mycket på hur man gör, jag bara gör.

Och det viktigaste för Jaqee är att göra det som känns rätt och är roligt. Hon gör helt enkelt det här för sin egen skull och det handlar inte om att bevisa något för någon annan.

Sedan 20-årsåldern har hon skrivit musik seriöst och målmedvetet. Och dessutom framgångsrikt, har det visat sig och redan första albumet Blaqalixious blev Grammisnominerat.

– Men jag vågade inte riktigt lita på min egen förmåga i början, jag förstod egentligen genom andras reaktioner att det kanske var något bra. Som när jag blev Grammisnominerad. Jag vann ju inte, men det gör inget för det var ändå ett jättestort erkännande.

Jaqees egen musik är också varierad. Hon har ingen utarbetad plan när det gäller musiken och låtskrivandet utan det blir vad det blir, helt enkelt.

Ofta börjar det med en text och en grundidé med en känsla om hur det ska låta. Texterna skriver hon i perioder.

– Jag känner när det börjar, jag sugs in i något och blir mer introvert. Det är en form av urladdning, jag samlar på mig känslor.

I sommar är Jaqee aktuell i olika sammanhang, både i Sverige och utomlands. I slutet av juni gör hon några konserter i Västsverige tillsammans med Bohuslän Big Band och i juli ska hon spela på Europas största reggaefestival, Summer Jam i Köln. I augusti får vi se henne på hemmaplan då hon spelar på Kulturkalaset.

Så namnet på senaste skivan, Kokoo Girl, vad kan det betyda? Just ordet ”kokoo” finns i flera av låtarna.

– Ha ha, jag visste att du skulle fråga om det! Jag har inget vettigt svar… Det är barnsligt men ändå allvarligt. Det är fritt för tolkning helt enkelt.