– Det låter som en pubertal grej, att satsa på sitt band. Det är väl allas pojkdröm, säger sångaren Karl Sundström. Men vi har jobbat oss framåt, och tydligen finns det ett intresse, och finns det möjligheter så tar man ju dem. Men vi är inte dumma i huvudet, vi vet att det inte är lätt.

Ram Di Dams satsning innebär egentligen ett litet steg i taget, och så har det varit sedan de började, berättar gitarristen Tobias Sandström.

– Vi har egentligen rätt kortsiktiga mål, först var det att få ihop låtar, sedan att ha första spelningen och så vidare. Vi har inte valt några långsiktiga mål, det här funkar bättre för oss. Och då känns det lättare att uppnå målen. Ett av dem har varit att spela på Debaser i Stockholm. Och det har vi gjort.

Den senaste tiden har de lyckats nå ett annat viktigt delmål, nämligen den första ”riktiga” skivan. Deras debut-EP, A Liar to Admire, är producerad av Kristian Anttila.

– Vi är sjukt nöjda med Anttila som producent, säger Karl Sundström. Han är skitduktig. Vi ville ha precis det soundet vi fick med honom.

I sommar ska de spela på några olika ställen i Sverige och sedan är det förhoppningsvis dags för nästa steg på rockvägen, ett fullängdsalbum. Förmodligen kan inte Kristian Anttila producera det, men killarna i Ram Di Dam tror det blir bra ändå.

De fem bandmedlemmarna har stor självdistans och verkar otroligt positiva. Det är kul att spela i band och det är den glädjen som driver dem framåt. En och annan negativ recension är inget de hänger upp sig på. Tvärtom verkar de tycka att det också är lite kul. I höstas spelade de på rookiefestivalen i Hultsfred och fick en allt annat än positiv recension.

– Vi blev brutalt sågade, säger Karl Sundström med en nästan barnslig förtjusning i rösten. Vi var de enda som blev sågade av 25 band, så då stack vi ju ut i alla fall... Fast egentligen var det en rätt ointressant sågning.

– Men vi skulle hellre få en överkryssad fyr än en tvåa. Det betyder ju att man ger intryck, säger trummisen Mathias Ek.

Överhuvudtaget har de roligt åt hur de ibland beskrivs i pressen. Roligast måste ha varit när den stora göteborska dagstidningen jämfördes dem med The Storks.

– Vilka är det? flinar Tobias Sandström. Det brukar stå att vi liknar The Strokes, men Storks känner jag inte till...

Men att de jämförs med andra band tror de är naturligt.

– Just i media finns det väl en vilja att kategorisera. Det blir kanske lättare när man ska skriva om musik, man måste väl referera till något, fortsätter Tobias Sandström.

– Och sedan blir det säkert så, som med Strokes. Står det i en artikel att vi liknar dem så tas det upp av fler och sedan blir man bandet som låter som Strokes, fyller Karl Sundström i.

Ett fack de har hamnat i är Göteborgssoundet.

– Tja, soundet är väl inte så typiskt just för Göteborg, säger Karl Sundström. Jag tycker vi sticker ut. Men det finns en bra tradition av popmusik här i stan.