Robert Skoglund skriver i en artikel den 16 maj att Sverige bör se över möjligheten att låta svenska kvinnor bli surrogatmödrar. Skoglund vill väl, men det blir fel och varför ska jag förklara nedan.

Jag kan hålla med om att situationen för homosexuella män som vill bli pappor är svår. Precis som Skoglund skriver har samkönade par i dag samma rätt som heterosexuella par att prövas som adoptivföräldrar. Trots det har inget samkönat par ännu fått genomföra en internationell adoption.

Det beror bland annat på fördomar mot homosexuella hos givarländerna. Samma fördomar finns även i vårt eget land då till exempel svenska adoptionsorganisationer inte alltid väljer att samarbeta med de utländska organisationer som tillåter adoptioner till samkönade par.

I praktiken står därför hoppet för homosexuella män som vill bli fäder till att träffa en kvinna eller ett par som vill utföra en privat insemination. Det kan dock bli komplicerat vid separationer eller dödsfall eftersom lagen i dag inte tillåter att ett barn har flera vårdnadshavare. Detta vill Vänsterpartiet ändra på.

Dagens familjer består ibland av två mammor och två pappor eller två mammor och en pappa eller vice versa. Därför måste vårdnadslagen moderniseras så att barnet har rätt till alla sina föräldrar, oavsett om de är biologiska eller inte.

Trots att situationen för homosexuella män som vill bli föräldrar är svår på många sätt anser jag inte att surrogatmoderskap är en bra lösning. Vänsterpartiet vill att både lesbiska och heterosexuella kvinnor ska kunna ta emot donerade ägg och donerad sperma samtidigt, något som inte är möjligt i dag.

Vi är dock inte för surrogatmoderskap i den bemärkelsen att en kvinna föder ett barn åt ett annat föräldrapar. Konsekvenserna för surrogatmodern kan bli både oväntade och svåra när hon tvingas lämna bort barnet efter förlossningen. Det är inte heller rimligt att västerländska män betalar fattiga kvinnor i länder som Indien för att föda barn åt dem.

Jag ser en risk för att även kvinnor i Sverige kommer att exploateras om surrogatmoderskap legaliseras, trots att kvinnors ekonomiska utsatthet här i landet knappast går att jämföra med kvinnors fattigdom i Indien. Exploatering av kvinnors kroppar får aldrig bli ett medel för att mer välbeställda par ska kunna bli föräldrar.

På en punkt håller jag dock med Skoglund och det är att de barn som i dag blir till genom surrogatmoderskap utomlands måste ha samma juridiska rättigheter och status som andra barn. I dag saknas tydliga regler om föräldraskapet till barn som tillkommit genom surrogatmoderskap vilket gör att den förälder som inte är biologisk måste närståendeadoptera barnet trots att surrogatmodern avsagt sig föräldraskapet.

Detta måste ändras. Alla barn har rätt till sina föräldrar oavsett hur de kommit till och oavsett statusen på föräldrarnas relation.