De franska och brittiska kolonialmakterna flyttade sina slavindustrier från den afrikanska kontinenten till de relativt ”nyupptäckta” Söderhavsöarna.

Officiellt rekryterades tvångsarbetskraften både öppet och lagligt då slavarbetet doldes bakom ”kontrakt” som kidnappade öbor tvingades underteckna. Slavarna utsattes för kolonialismens sedvanliga övergrepp och många återvände aldrig hem.

Slaveriet har fått sig en renässans på 2000-talet och är i dag, ett drygt halvår efter finans-krisens ankomst, mer utbredd än på länge. Det fastslår FN:s arbetsorgan ILO i en ny rapport. Och det är just finanskrisen som format plattformen för den globala slavindustrin att expandera i, menar ILO. Försämrade sociala villkor, massarbetslöshet, krackelerade rättsstater, ekonomiska stormakter som kraftigt skär ner sina biståndspaket är alla exempel på politiska beslut, som jämte andra primitiva kvarlevor från kolonialismens epok, bidrar till att 12 miljoner människor utnyttjas inom den moderna slavindustrin (för att inte tala om miljontals anhöriga). 2000-talets slaveri sker bland annat inom trafficking, skuldslaveri och tvångsarbete. Hur mycket pengar som omsätts är oklart, men klart är att den svenska marknaden gynnas av den kostnadsfria arbetskraften. Nötkött från Amazonas, fisk från Thailand och elektronikprodukter från Kina: alla följder av den globala, blomstrande slavhandeln.

Det globala slaveriet ökar i alla världs- delar och blir således inte en fråga om enskilda fall, om enskilda länder. Det är också troligen bara toppen av ett isberg, bara i Brasilien förutspås den verkliga slavsiffran av vissa organisationer upp gå till 250 000. I finanskrisens spår har samhällsdebatten, som alltid när panik ersätter eftertänksamhet som politisk ledstjärna, börjat diskutera slopade anställningsavtal, försämrade villkor som gör människor till varandras värsta fiender, istället för att förstärka den offentliga sektorn. Otrygghet är oftast grundorsaken till den mänskliga desperation som slavdrivare bygger sin verksamhet kring.

Inför EU-valet spelar högerpartier, främst Centerpartiet, ett farligt spel genom att lansera en unken, människosyn som återuppstår i det moderna samhället efter hundra år av löften om demokrati och lika rättigheter. Det som innebär inrikespolitiska poäng legitimerar bara världsmarknadens utsugning av arbetare i tredje världen, och på sikt även i Sverige. Arbetsskyddet måste garanteras, fackliga rättigheter säkerställas och hållbara minimilöner är ett måste på den arbetsmarknad som ska formas i finanskrisens spår.

Globalt slaveri är en följd av de rådande ekonomiska systemen, som måste ändras radikalt. Men vad som talar emot verkliga krafttag är just historien, där kolonialismens ”segrare” – tillika de mest brutala slavdrivarna – sätter dagordningen även på 2000-talet. Slaveri är en fråga om rasism och sorgligt nog lär vi inte se några krafttag förrän vita engelsmän utnyttjas till tvångsarbete av hänsynslösa ”ägare”. Samma cyniska mentalitet och inhumana politik som fördes för flera sekel sedan lever vidare, bekräftar ILO. Allt fler världen över tystnar i stumma minnesstunder, längtar efter anhöriga som uppslukats av 2000-talets slavindustri. Vår tids mest primitiva samhällsinslag.