Nu inför EU-valet har vi istället fått en repris på den där argumentationen mot ett nytt litet parti, men den här gången är det Piratpartiet som är i skottgluggen. Piratpartiet är ett högerparti, skrivs det på vänsterbloggar – eftersom partiet inte tar ställning mot klassklyftor. Piratpartiet är ett socialistparti som inte respekterar äganderätten, skriver högern.

Kruxet är att det faktiskt ligger något i kritiken – både mot Miljöpartiet och Piratpartiet. Inget av dem har någon klar fixerad ideologi. De var, respektive är, nybildade, med syftet att ta tag i stora frågor som de gamla partierna glömt bort. Nej då, säger de gamla partierna. Vi tar minsann tag i miljöfrågorna, sa de stora partierna på 80-talet – och fortsatte satsa på miljövidrig politik, oavsett om det var socialdemokratin eller borgerliga koalitioner vid makten.

På samma sätt sägs det i dag att Piratpartiet inte har något existensberättigande. Men Piratpartiet är en bra väckarklocka, och jag skulle bli glad om de kom in i det låtsasparlament som kallas EU-parlamentet. De har förstått och satt fingret på några av tidens stora frågor, på samma sätt som Miljöpartiet gjorde det på 80-talet.

Om Piratpartiet kommer in i ett parlament kommer partiets företrädare att tvingas bekänna färg i en massa andra frågor.

Partiets linje är att man blint följer de partigrupper man gått i allians med, oavsett vad de tycker, så länge koalitionen också driver Piratpartiets linje i upphovsrätts- och integritetsfrågor.

Det är förstås ingen hållbar politisk linje i det långa loppet. Miljöpartiets år i riksdagen visar att ett parti i parlament till slut brukar foga och forma sig – på gott och ont. Till slut får partiet en tydligare ideologi på fler områden.

Miljöpartiet är på väg att hamna i en klassisk vänsterliberal politisk position med gröna inslag. Samtidigt skulle den gröna politiken aldrig gjort entré i politiken på samma starka sätt utan de gröna partiernas genombrott i politiken.

Samma sak gäller Piratpartiet. Var de hamnar i övriga politiska frågor på sikt har vi ingen aning om. Men deras blotta existens driver upp en välbehövlig debatt på ett sätt vi inte sett sedan miljöpartiets inträde på scenen.

Att sedan EU-parlamentet är ett låtsasparlament och EU odemokratiskt är en annan historia. Att Piratpartiets toppnamn i EU-valet Christian Engström i alla fall tycks vara medveten om det (och motståndare till det odemokratiska Lissabonfördraget) känns i varje fall betryggande.

Därmed inte sagt att man bör rösta på Piratpartiet i EU-valet. Men de upphetsade angreppen på partiet bygger faktiskt på ett missförstånd om vad vi ska med våra partier till. Hur som helst är de intressanta, inte minst med miljöpartiets genombrott i bakhuvudet.