Könsneutrala äktenskap är en bra början
Trots envist motstånd från Kristdemokraterna röstade en överväldigande majoritet, sex av riksdagens sju partier, igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Att på detta sätt genom lag erkänna hbt-personer som fullvärdiga medborgare genom lika medborgerliga rättigheter, är ett stort steg i att öka Sveriges trovärdighet avseende landets arbete för mänskliga rättigheter, skriver Mikael Almén, statsvetare och jämlikhetskonsult.
Hbt-personer behandlas inte längre i lag som en andra klassens medborgare genom att förvägras möjligheten att gifta sig. Låt oss nu glädjas över detta historiska beslut och att ytterligare mark är vunnen på rättighetsfronten!
Vägen till det nyligen tagna riksdagsbeslutet har varit lång och krokig. Några historiska exempel: år 1973 uttalade riksdagen att homosexuell samlevnad ”är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. Sex år senare lyfte Socialstyrelsen bort sjukdomsklassifikationen av homosexualitet ur sitt register över diagnoser och först 1995 trädde partnerskapslagen i kraft. Så sent som 2003 fick par som ingått partnerskap möjlighet att prövas som adoptivföräldrar och 2005 fick lesbiska rätt till insemination. Häromveckan fattades alltså äntligen beslutet om könsneutrala äktenskap.
Dessa rättighetsreformer har inte kommit till stånd av sig själva. De har drivits fram av hbt-rörelsen genom protester, demonstrationer, lobbying, diskussioner och debatter i samverkan med aktivister, politiker, journalister och samhällsdebattörer. För varje ny föreslagen reform har det funnits motståndare som efter hand fått ge vika för ett mer och mer jämlikt samhälle.
Vi har alltså kommit långt, men låt oss för den delen inte nöja oss med detta! Lika rättigheter i lag är ännu inte samma sak som lika möjligheter i samhället. En mycket utbredd heteronorm och homofobi fungerar tyvärr som garant för detta.
Utmaningarna är fortfarande många. Andelen hatbrott mot hbt-personer ökar och diskriminering är fortfarande ett omfattande problem på arbetsmarknaden, vilket leder till att många hbt-personer upplever svårigheter med att vara öppna med sina identiteter på sina arbetsplatser. Det är också vanligt att hbt-personer känner sig tvungna att flytta från sina hem på landsbygden och i mindre orter till större städer eftersom anonymiteten och acceptansen väntas vara större där. Många ungdomar känner inte att de har någon vuxen att vända sig till när de har behov av att prata med någon om sin sexualitet eller könsidentitet.
Sex- och samlevnadsundervisningen har fortfarande tydliga brister. Ett av de mest förekommande glåporden i våra skolors korridorer är än i dag ”bög”. Exemplen är oändliga, men insikten blir densamma. Det finns mycket kvar att göra innan vi lever i ett rättvist samhälle där människor värderas och behandlas lika. Kampen tar inte slut vid könsneutrala äktenskap.
Det kommer att krävas massiva utbildningsinsatser för att förändra de samhälleliga normer och attityder som finns mot hbt-personer. En mycket viktig början är exempelvis just skolan. Kurser i hbt-kompetens bör bli obligatoriska moment på alla lärarutbildningar för att kvalitetssäkra skolors bemötande av dess elever. Vi måste också kräva av skolor att de bjuder in hbt-informatörer som delar med sig av sina erfarenheter och fungerar som goda förebilder – det får inte vara så att man kan gå igenom grundskolan utan att möta vuxna människor som är öppna och stolta hbt-personer.
I riksdagsdebatten strax före omröstningen till den nya äktenskapslagen hävdade Kristdemokraternas representanter att inkluderingen av samkönade par i äktenskapsbegreppet historiskt sett kommer att vara en parentes, något övergående. De kommer att märka hur fel de har. Vi borde tvärtom låta lagen om könsneutrala äktenskap bli en lärdom för framtiden: vi kan förändra vårt samhälle. Samhället kan bli mer rättvist och genom idogt arbete och med förenade krafter så ska det bli det.
