• Oskar Roehler har filmat Houellebecqs uppmärksammade roman Elementarpartiklarna
Göteborgs Fria

Inte mycket mer än en gäspning

Det är mycket kring Michel Houellebecq just nu. Hans senaste bok Refug är aktuell i svensk översättning samtidigt som filmatiseringen av hans genombrottsroman Elementarpartiklarna dyker upp på våra biografer. Jag ska utan omsvep erkänna att jag aldrig någonsin läst en Houellebecq-bok och därför känns det förstås lite marigt att behöva bedöma filmversionen. Vad jag ser är dock en ganska tråkig och visuellt föga spännande film.

Jag sitter och funderar över fenomenet Michel Houellebecq. Tänk att vara en sådan populär person - poet, författare och essäist som ömsom blivit kallad rasist, sexist, nihilist, stalinist. Kan det nånsin bli trist? Motsättningarna som finns inom Houellebecqs personliga och politiska universum förvirrar mig. Är han bara ännu en irrationell provokatör som lever gott på sitt kultrykte eller har han möjligen något att säga oss? Vad jag förstått av alla märkliga uttalanden så tror inte Houellebecq på mänskligheten. Huvudtemat i Elementarpartiklarna ska visst vara hur ytligheten och kärlekslösheten driver vårt västerländska samhälle mot undergången. Men tydligen finns där ändå en framtid - en "möjligheternas ö" - då dagens värld rasat samman och människan är ersatt av klonade varelser. Hur vi ska nå dit får jag dock inget svar på och någon vilja till sociala och politiska förändringar tycks inte finnas hos författaren. Vilket gör honom ganska så ointressant i mina ögon och man kan fråga sig varför en sådan här person får denna genomslagskraft just nu?

Inbitna Houellebecq-fans klagar högljutt över Oskar Roehlers slätstrukna filmatisering. Roehler är annars ett av de tunga namnen i dagens tyska filmindustri och slog igenom stort med modersporträttet Den oberörbara (2000). Men en del menar att Hollywood lika gärna kunde ha tagit sig an Elementarpartiklarna. Det hade inte blivit värre. Själv tycker jag nog vi kan vara tacksamma över att slippa Tom Hanks och George Clooney i huvudrollerna och det är just skådespelarna som i mina ögon räddar filmen. Både Moritz Bleibtreu (som Bruno) och Christian Ulmen (som Michael) är utmärkta som de bägge frustrerade bröderna - den ene en tillknäppt vetenskapsman som aldrig haft en kvinna och den andre en översexuell litteraturmagister som överallt söker tillfälliga kontakter för att döva sitt ömhetsbehov.

I tillbakablickar får vi följa brödernas uppväxt. De är barn av den i Houellebecqs ögon så föraktliga "flower power-generationen" med en mamma mer upptagen av sin egen frigörelse snarare än att baka bullar åt sina små gossar. Men trots dess skickliga skådespelare griper inte filmen tag. Noll "undergroundkänsla", en radda plastiga sexscener som hämtade ur Canal Plus, och en irriterande övertydlig bakgrundsmusik. Men det är nog inget lätt jobb att filma kultböcker. Minns så här i förbifarten bara ett lyckat exempel, nämligen Dominique Derudderes mustiga Bukowski-skröna Crazy Love (1987). Till skillnad mot Elementarpartiklarna var detta en film som träffade mitt i solarplexus. Roehlers film blir mest en gäspning.

Fakta: 

Elementarpartiklarna
Regissör:Oskar Roehler
I rollerna: Moritz Bleibtreu, Martina Gedeck, Christian Ulmen, Franka Potente, Nina Hoss, Uwe Ochsenknecht, Corinna Harfouch, Jasmin Tabatabai, Tom Schilling

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu