Filmen skildrar bärarna på Inkaleden och deras arbetsförhållanden. Samtidigt ges en inblick i fackföreningskampen bärarna för om bättre arbetsvillkor.

Varför gjorde du film om just det här ämnet?

– Jag har så att säga burit det med mig länge. Jag är född i Peru, min mamma var arkeolog och jag följde med henne på utgrävningar vid Inkaleden. På 80-talet var stället där vi bodde en liten bergsby. När jag kom tillbaka 19 år senare så var det en stor skillnad. Det var väldigt exploaterat, de hade runt en miljon turister per år. Det har medfört ökad levnadsstandard i byn men samtidigt är det väldigt dåliga arbetsvillkor för bärarna.

– Jag blev orolig för hur de behandlades, inga arbetslagar följdes till exempel. Det blev personligt för mig, det var människor jag kände som utnyttjades.

Vem vill du ska se filmen?

– Dels människor som har varit där men inte vet hur det verkligen går till och hur bärarna utnyttjas. Dels de som ska resa dit. Det finns 150–160 organisationer med bärare och det är nästan omöjligt att vara säker på att man anlitar dem med bra arbetsvillkor. Jag vill att folk ska förstå hur det ligger till och

få veta hur man kan besöka Inkaleden på ett ansvarsfullt sätt.

– Sedan vill jag att den ska visas

i Peru för att sätta press på agenturerna och att bärarna själva får se den. Filmen är översatt till indianspråket Quechua, vilket är unikt.

Finns det fler viktiga ämnen du skulle vilja göra film om?

– Ja, jag har flera olika idéer om dokumentärfilmer, bland annat en om utfiskningen av stränderna i Kap Verde, en om argentinare som kom till Sverige under diktaturen på 70-talet.

– Och så vill jag utforska varumärket Sverige. Det finns utåt sett en positiv bild av Sverige som ett jämställt och bra land. Men om man skrapar lite på ytan märker man att allt inte är så bra – det finns fattigdom, vi exporterar vapen och migrationen fungerar inte.