Men skadan är redan skedd. Guantánamo som fenomen har kommit för att stanna i det globala demokratitänket; utrikespolitikens förlängda arm. Runtom i Östeuropa, där USA i tysthet sedan Sovjetunionens fall tillskansat sig politiskt inflytande, döljer sig framtidens Guantánamoläger. Ett fåtal har upptäckts, men det rör sig troligen om toppen av ett isberg. I verkligheten har västs syn på sin omvärld och dess ”subversiva” element radikalt förändrats, med 9/11-attackerna som enda invändning för den geopolitiska förändringsprocessen.

Västallierade (Marocko, Saudiarabien, Egypten och Filippinerna) har upprättat ännu okända upplagor av Guantánamo, med samma koncept; tortyr, förnedring, ökad misstro mellan och gentemot andra på grund av yta. Vad det i slutändan handlar om är en renässans för Stasimentaliteten. Paranoid misstänksamhet som i lärosalar, historieböcker och parlament fördöms som den olyckligaste utformningen som den moderna politiken någonsin gett världen. Men förutom godtyckliga arresteringar i ”terrorkrigets” namn står väst i dag för de mest radikala och odemokratiska tolkningarna av säkerhet och trygghet. Land efter land i Europa, Asien och Nordafrika stiftar egna övervakningslagar med USA som förlaga. Sveriges bidrag är den ökända FRA-lagen. Men övervakningssamhället har inte blivit realitet blott med Guantánamoläger och FRA-lagar; det globala och uppkopplade samhället har format helt nya premisser för integritet och rättvisa. I dag är frihet kontroll. Och militarism anses i väststaters händer vara den gyllene vägen till fred och demokrati.

Avståndet mellan maktskikt (politikergrädda, näringsliv och massmedia) och allmänhet ökar. Politiker försvarar utvecklingen där det mest värdefulla i demokratibygget – den personliga integriteten – är det första att offras när just demokratin ska beskyddas. Men vad är det då som allmänheten förväntas offra sina rättigheter för? Demokrati används lättvindigt i 2000-talets komplexa tidevarv. Väst försvarar sina svartvita åsikter och världsbilder med samma tillvägagångssätt som västfientliga rörelser – med protektionism. Man skyddar sig. Mot vad?

Det handlar i grund och botten om psykologi, om rädsla och utbredd misstänksamhet mot det okända. Mot det man inte ser i sin egen spegelbild. Och när denna rädsla inte bara stöper en ny försvarspolitik utan även utmärker sig i mediadebatter och smyger sig in i fikarum på arbetsplatser är det försent. Då har fascismen redan rotat sig i samhället. Västdemokratierna är farligt nära den gränsen nu.

Politiken har rest – och fortsätter resa – höga murar mellan makt och medborgare, vita och icke-vita. Vilka försvarar de sig emot, vilka siktar de sina sofistikerade vapen på? Sina egna rädslor, sina politiska motståndare, mot dem som kan bli ens motståndare? Vilka invändningar väst än nämner kan de inte spola bort det faktum att allmänheten tvingas allt längre bort från beslutsfattandet över politiken och sina egna liv. Fascismens grundkärna – maktens rädsla för individen – genomsyrar allt större delar av det uppkopplade, öppna samhället.