Ett spontant biobesök är en självklarhet för de flesta. Men för synskadade är det ett stort projekt och inte bara att ta en kväll på bio eller teater. I Västra Götaland är det Synskadades Riksförbund, SRF, som anordnar och planerar besöken. Medlemmarna får anmäla sitt intresse till en viss föreställning, sedan ordnar SRF med tolk som de betalar. Till biobesök går det att söka bidrag från Svenska Filminstitutet, SFI.

– När någon vill gå på bio eller teater säger de till oss och sedan gör vi en förfrågan bland medlemmarna. Det är massan som bestämmer, berättar Anders Josby, ombudsman på SRF.

I nuläget finns det ungefär tio syntolkar i regionen och alla arbetar på frilansbasis. De anlitas från gång till gång och SRF, och i förlängningen de enskilda medlemmarna, betalar deras arvode. Ett enkelt teater- eller biobesök blir en stor apparat med mycket planeringsarbete.

SRF har länge försökt få Västra Götalandsregionen att ordna en pool för syntolkar som de även går in och betalar.

– Det borde finnas samma möjligheter för alla att gå på kulturarrangemang, oavsett handikapp, menar Anders Josby som är besviken för att det inte händer mer i regionen, trots ett antal påtryckningar.

Den senaste var i januari i år i form av en skrivelse från SRF till kulturnämnden om behovet av en syntolkningspool.

För hörselskadade är det betydligt lättare än för synskadade. Anders Josby berättar att det finns hörselslingor och textning i de flesta offentliga kulturlokaler, något som givetvis är enbart positivt. Men att förutsättningarna är olika för hörsel- och synskadade är orättvist.

Den nationella handlingsplanen för tillgänglighet, Från patient till medborgare, går ut på att alla i landet ska kunna besöka offentliga lokaler och ha samma förutsättningar för att ta del av utbudet. Det som har gjorts i Västra Götalandsregionen för att fullfölja planen när det gäller syntolkning, är att kulturnämnden har satsat pengar på en samordnande tjänst samt utrustning. Verksamheten ligger just nu i startgroparna.

Den samordnande tjänsten innehas av Gunilla Bosaeus som arbetar 25 procent med dessa frågor. Hon ser positivt på att något händer men är besviken på att det inte satsas mer.

– De få pengar vi har att röra oss med går till administration och utrustning, säger hon. Det går ingenting till själva tolkverksamheten, men där behövs det verkligen pengar.

Att tolkarna betalas med skattemedel ser hon som en självklarhet.

– Det får inte stoppas på halva vägen. Det är ju enkelt avhjälpta hinder för att synskadade också ska kunna få känna sig vanliga. Det ska inte vara en stor grej, alla ska kunna gå när de vill.

Hon menar att det är orättvist att SRF betalar tolkarna och undrar hur det egentligen är tänkt för framtiden.

De som har avsatt pengar och gett uppdraget till Kultur i Väst att få ordning på verksamheten är kulturnämnden. Lars Nordström (FP) var ordförande när beslutet togs för ett år sedan. När FRIA pratar med honom känner han inte till något om syntolkning eller den nationella handlingsplanen. Att han var med om att ta beslutet att avsätta pengar till syntolkning kommer han inte ihåg.

– Det finns inga resurser till att betala syntolkning av kulturarrangemang. Då måste pengarna tas från något annat inom kulturen och det går ju inte, säger han.

För Göteborgs Stadsteater, Folkteatern och Göteborgs Operan är det självklart att vissa föreställningar syntolkas. Stadsteatern har till och med som princip att minst en föreställning av alla deras uppsättningar görs tillgänglig för synskadade. I många mindre kommuner i regionen ser det sämre ut, och även vid små teatrar i Göteborg är det svårt. Syntolkade barnteaterföreställningar är närapå obefintliga.

– Vi är bundna till datum och utbud, säger Anders Josby.

Någon regional samordning för syntolkar finns inte än någonstans i Sverige och Gunilla Bosaeus menar att det kan finnas en poäng med att vara först med det:

– Man kan ju tycka att de borde vara stolta över att kunna serva alla. Det är ju ett mål bara det.