Över havet till parlamentet
Hennes bok Tyst hav – om utfiskningen av Östersjötorsken – belönades med en uppsjö av utmärkelser, däribland Guldspaden och Stora journalistpriset. I dess kölvatten tillfrågades hon om att kandidera till Europaparlamentet. Erbjudandet kom helt oväntat, men efter övervägande beslutade Isabella Lövin att hoppa av journalistiken och istället ge sig i kast med politiken. Fria Tidningar har samtalat med andranamnet på miljöpartiets lista.
Varför tackade du ja när du tillfrågades om att kandidera till Europaparlamentet?
– Det avgörande var att jag får möjligheten attkoncentrera mig påde frågor som jag brinner för. Jag har som journalist blivit uppslukad av frågan om utfiskningen, och blivit mer och mer av en opinionsbildare sedan boken kom ut. Det har hänt så fantastiskt mycket med medvetenheten det senaste året, allt från barnfamiljer till stjärnkockar och kommuner har sett över sina fiskpolicies och alla politiska partier har förbättrat sina fiskepolitiska program. Men någonstans kommer man till ett stopp för hur mycket man kan göra i Sverige för jättemycket av fiskeripolitiken styrs i Bryssel. 2012 ska en reformerad fiskeripolitik sättas i sjön, den kommer utformas precis under den här mandatperioden. Plus att om Lissabonfördraget går igenom, vilket det kommer att göra på ett eller annat sätt, kommer mer makt över fiskeripolitiken att hamna hos just parlamentet. Den inblick jag har fått av hur det fungerar i Bryssel är att det i kommissionen finns en jättestark medvetenhet och vilja att förändra politiken, men att det i parlamentet är tvärtom. De parlamentariker som är engagerade i fiskerifrågor kommer från sina länders kustområden och företräder en konservativ sida och sina vänners fiskenäringar.
Du har sagt att du slutar arbeta som journalist om du blir invald, varför?
– Det är väl inte heller helt meningen att jag ska sluta som skrivande person. Min roll blir annorlunda ett tag men jag hoppas att jag inte har förverkat mitt förtroendekapital när jag träder ut ur politiken. Jag har arbetat i 25 år som journalist, det blir nästan en identitet så jag tror att jag alltid kommer att känna mig som en journalist. Jag vill jobba på bred front med de frågor som jag brinner för, och det vi beslutar om i EU påverkar världshaven i väldigt stor utsträckning. Alla de rovfiskar vi käkar har minskat med 70-90 procent globalt sedan 1950-talet, och EU har en jättestor skuld i det. Vi fiskar i dag utanför Afrikas kuster för att täcka Europas efterfrågan på grund av att vi har fiskat ut våra egna vatten helt i onödan. Det är en rättvisefråga och en ekologisk fråga som är oändligt viktig.
– Det är en otroligt korkad politik man har fört, för det går att förvalta fisken på ett hållbart sätt. Man låter bestånden växa och tar en lämplig mängd, man fiskar av räntan istället för kapitalet helt enkelt.
I en avskedskrönika i tidningen Journalisten skrev du att bytet från journalistik till politik kändes som att begå ett tabu?
– Det är väl den här yrkesidentiteten att man alltid är oberoende. Sedan är man kanske inte det fullt ut i alla lägen, men det är viktigt att kunna visa att man är det. Att bekänna partifärg kändes… Det var inte helt lätt.
Borde det vara tabubelagt?
– Bra fråga. Den har jag ältat i över en månads tid. Journalister är ju tredje statsmakten och vi har en otroligt viktig uppgift och väldigt stor makt. Just vad det gäller opinionsbildning är det A och O vad som kommer ut i media, där har man som duktig journalist eller bra grävare väldigt stor möjlighet att påverka. Det instrumentet ska man ju vara rädd om. Samtidigt blir det farligt om det i ett demokratiskt samhälle bara är en viss typ av människor som vill ta på sig politiska uppdrag. Jag kände det nästan som en principsak, jag tycker att människor med erfarenheter från alla läger i samhället ska ta ansvar för hur det utformas. Det är lite farligt när de politiska partierna krymper och medlemsantalen sjunker. När man måste börja i ungdomsförbunden och krypa sig uppåt i hierarkin och det bara blir den kategorin människor som kan sitta på alla politiska poster, det är det som bäddar för politikerförakt. Samtidigt har jag jättestor respekt för politikernas kunnande, det är i dag ett yrke.Men jag hoppas kunna bidra med något nytt i politiken med min förmåga att kommunicera och mitt specialkunnande inom havsområdet.
Du fick väldigt stor uppmärksamhet för Tyst hav, reflekterade du någon gång över om miljöpartiet främst var ute efter ett känt namn till sin lista?
– Ja, det är klart att det är därför de har frågat mig. Det är inte tu tal om saken, att de är glada att kunna ha med just mig på sin lista. Men man har visat mig partiprogrammet där det står att partiet ska verka för samhällets bästa och inte för sitt eget eller enskilda medlemmars bästa. Det innebär att de ska kunna driva obekväma frågor och erbjuda sådana som mig möjligheten att kunna uträtta sin gärning i en kontext där jag kan göra nytta. Det är en väldigt fin princip som man får applådera, men det är klart att det är en jättesvår uppgift jag har tagit på mig. Men att komma in i parlamentet kan vara en unik plattform för att driva de här frågorna.
Tror du att du någon gång återvänder till journalistiken?
– Jag är ju jättesugen på att fortsätta skriva böcker, och reportageboksformen passade mig väldigt bra. Jag tror att det är så jag kommer fortsätta. Det kommer definitivt att vara i miljöområdet, och utvecklingsfrågan som jag ser som kopplad till miljöfrågan. Jag precis varit i Afrika, i Guinea, som EU har fiskeriavtal med. Det är väldigt omskakande att se hur fattigt och dåligt organiserat landet är. De har knappast någon övervakning av fisket, landet är oerhört korrumperat och för ett par veckor sedan tog militären över makten i en kupp. Jag vill gärna fördjupa mig i frågan hur EU kan utnyttja fattiga länders fiskevatten på det här sättet, och kanske det blir till en bok. Men jag är i grunden kulturjournalist så rätt som det är kanske jag skriver någonting helt annat. Kanske om konst, vem vet.
