Bush var bara en marionettdocka – ansiktet utåt. Den som fick axla det yttersta ansvaret för omritade politiska, sociala och ekonomiska landskap. Följderna av Bushs år vid makten har varit förödande för miljontals, men guldår för en ljusskygg maktgrädda (vilken utrikesminister Carl Bildt tillhör). Bush hade varken pass eller minsta erfarenhet av utrikespolitik när han tillträdde.

Med en misslyckad historia som oljebolagschef för Arbusto var han ändå det bästa republikanska ansiktet att kasta in mot demokraternas Al Gore i valet 2000 – ett val som riggades till Bushs förmån av kusiner, bröder och familjevänner i Florida.

Politiken Bush drev bestämdes av folk som viskade goda råd i örat, men historieböcker lär ändå ge honom det ensamma ansvaret för kollapsen i Irak, Afghanistan, de Kalla-krigetliknande lågintensiva konflikterna i Mellanösterns gränder och en inrikespolitik som bortprioriterats på grund av militära utgifter. Bushs bristfälligt politiska kunskaper visade sig tydliga i förspelet och efterspelet till terrorattackerna i New York 2001.

Kriget mot terrorn visade sig bli ett krig mot mänskligheten, och Bush står ensam kvar när ansvaret och rättvisan – förhoppningsvis en vacker dag – träder fram. Men ansvaret bär han naturligtvis inte ensam. USA har under de senaste åtta åren haft sin verklige president i kulisserna, ständigt strax bakom den förlöjligade George junior: Dick Cheney. Och bakom Cheney hökar som lär fortsätta att finnas kvar i den politiska gräddan.

Cheney var tillsammans med Paul Wolfowitz den som betraktade 9/11-attackerna som en politisk gåva istället för katastrof, och utnyttjade läget till att anklaga Saddam Hussein för dåden utan några som helst bevis. En grov anklagelse som bidrog mycket till att peka ut Irak som en ”terrorstat”. I dag har 700 000 civila irakier dödats i vad som ännu beskrivs som en ”demokratisering” av en brutal diktatur. Förre justitieministern Paul Ashcroft installerade bakom allmänhetens rygg US Patriot Act 2 och förvandlade ”världens största demokrati” till en modern Sovjetstat; i försvar mot terrorism blev det lagligt att övervaka allt och alla, åtala civila för statsfientliga uttalanden och neka arabstudenter visum eller inträde utan polisens intygande att de inte var ”terrorister”.

Dick Cheney är gammal i gamet. Han var försvarsminister under George Bush den äldre och omtyckt i Ronald Reagans kretsar. Cheneys fru har i många år jobbat inom vapenindustrin, och som styrelseledamot i Lockhead Martin åsåg hon hur företaget gjorde stora pengar tack vare makens krig i Colombia, Irak och Afghanistan. Dick Cheney ser staten som en garant för ekonomin och krig ses inte som mänskliga och ekologiska katastrofer, utan som ett underlättande verktyg för expanderande företag inom främst olje- eller gassektorn. ”Vi kan ju inte rå för att Gud lade olja i de länder han gjorde”, beklagade sig Cheney medan stridslarmet ljöd som starkast i Irak.

Angående USA:s historiska kärlek till krig för goda ekonomiska utsikter fällde före detta CIA-medarbetaren och författaren Robert Bear kommentaren: ”De kallar det inte korruption, de kallar det affärer.”

De nykonservativa med Cheney i spetsen försvinner förvisso från Vita huset i januari, men gruppen har kommit till Washingtons maktkorridorer för att stanna. Tack vare svåger- och ”svängdörrs”-politik kan politiker avsäga sig politiska uppdrag och istället göra karriär i försvars-, olje- eller Israellobbyns intresseorganisationer. Det är mot dessa mäktiga krafter Obama ska bygga sig en egen maktbas och enligt egen utsago förbli oberoende av gamla ”maktkulturer” vid Capitol Hill. Frågan är om han hinner det på fyra år. USA:s president är måhända världens mäktigaste man, men det är den osynliga kretsen omkring som gör honom mäktig – oljelobbyn, Israelgruppen, nykonservativa, börserna. Konservativa grupper har fällt en president förr och börjar Obama luckra upp de reformer Bush infört till maktsfärens stora glädje kan följden bli politisk isolering.

Men nu tar vi farväl till Dick och George! Ni har sannerligen givit eftervärlden saker att minnas: kriget mot terrorn, ondskans axelmakter, paranoid övervakning, klusterbomber i ”demokratiserade” stater och en helt unik syn på vad ”självförsvar” egentligen innebär.

Den absoluta maktsfären blir några hökar mindre, men traditionen säger oss att nya och hungrigare brukar ta vid där de gamla slutar. Dessvärre.