Den enskilde medborgaren heter ovanligt kloke galenskaparen Erikssons nya film och den bör ni absolut gå och se. Ty svensk budskapsfilm i samma humanistiska anda som HasseåTage är vi sannerligen inte bortskämda med i dessa tider.

För inte så hemskt längesedan var faktiskt Claes Eriksson & co. det jobbigaste jag visste i underhållningsbranschen. Jag var i det närmaste allergisk och blev alldeles kallsvettig då en liten galenskapare ljöd ur radion eller krumbuktade sig i min TV-ruta. Men med åren började jag uppskatta det här gänget och främst Eriksson för hans ofta riktigt vassa samhällssatir. En skarp kritik men hela tiden med värme och humor i botten. Nödvändiga ingredienser för att nå den breda publiken, se bara på Chaplin, inte oväntat en av Erikssons idoler.

I denna sin sjätte långfilm har Eriksson klokt nog trampat på bromsen. Mindre drattapåändan-humor och inga storvulna shownummer. Istället genomsyras berättelsen om den oansenlige gymnasieläraren Olle av ett stilla vansinne och en smått melankolisk ton. Olle, spelad av Claes Eriksson själv, är härlig att följa i sina vardagsbestyr, hur han försynt frågar i videobutiken efter filmer utan action, eller när han tokroligt kallpratar med grannfrun i svalen. Olle har en bror, musikläraren Morgan (spelad av Anders Eriksson), och denne har ihop det med försäkringsdirektören Roxbys ex-fru. När Morgan läser i bladet om Roxby och de andra dirrarnas bonusfiffel blir han upprörd och beslutar sig för att göra något - ett litet uppror i den enskilde medborgarens namn.

Örjan Ramberg, perfekt i rollen som den slipprige Roxby, är bara en av filmens många seriösa aktörer. Mixen av Dramaten-skådespelare och revyfolk är ett kul och lite djärvt grepp. Men det funkar. Och just som jag trodde att Ingvar Hirdwall gjort en klurig gubbroll för mycket så dyker han upp och är helt enastående festlig som Morgans och Olles bitske pappa. Kul också att återse "teskedsgumman" - det vill säga Birgitta Andersson - i ett lätt vimsigt modersporträtt. Men frågan är om inte Sofia Pekkari är allra bäst. Hon gör Roxbys unga, tvivlande dotter på det där coola, återhållsamma sättet och svarar dessutom för filmens främsta sånginsats. Rusa inte iväg under sluttexterna utan sitt kvar och lyssna på Pekkaris vackra stämma när hon framför Erikssons text om att det går hundra små Ollar på en enda Roxby-direktör. När jag hör denna truddelutt tänker jag på det gamla slagordet "vi är många - dom är få - spottar vi på en gång då dränker vi dom!". Riktigt så långt tar inte Eriksson ut svängarna. Han nöjer sig med att konstatera att det snuskiga direktörsroffandet är åt helvete. Men visst är drömsekvensen effektiv, den där Morgan reser sig som en jätte och med en klubba bånkar ner Roxby i skoskaften. Mer sån´t i svensk film!