Läser i den kristna tidningen Amos att 700 miljoner indier lever i fattigdom och av dem är hälften så fruktansvärt utblottade att de har mindre än en dollar om dagen att leva på. I samma artikel beskrivs gamle finansmannen Percy Barnevik som räddaren i nöden - en fantastisk människa som varje månad plockar två miljoner ur egen ficka i sin mission att utrota fattigdomen i världen. Fattigdomen är nämligen roten till allt ont, enligt den samvetsömme businessmannen. Hmm, varför inte börja med att utrota den där ofattbara rikedomen istället? Alla dessa tankar drabbar mig när jag ser Susanne Biers nya film Efter bröllopet där Rolf Lassgård personifierar kapitalismen i rollen som mäktige företagsledaren Jörgen. Jörgen tycks dock inte, som verklighetens Percy Barnevik, plågas av något dåligt samvete - nej, Jörgen har högst privata skäl till varför han är beredd att donera fyra miljoner dollar till ett hjälpprojekt i Indien.

Trevligt att Rolf Lassgård för omväxlings skull slitit av sig poliskostymen och det här kan nog vara det bästa han presterat på film sedan Min store tjocke far (1992). Annars är det förstås Mads Mikkelsen som gör den egentliga huvudrollen. Filmen är ju dansk och Mikkelsen gör som bekant huvudrollen i alla danska filmer - åtminstone de jag ser. Här föreställer han idealisten Jakob, en hyvens kille som inte bara snackar om indiernas nöd utan faktiskt lever där mitt i slummens Bombay (där filmen också delvis är inspelad). Jakob är verkligen superegoisten Jörgens diametrala motsats - eller hur förhåller det sig egentligen? Inget är riktigt svart och vitt i den här berättelsen med manus av Bier och Anders Thomas Jensen, den senare nyligen aktuell med en annan Mikkelsen-film, Adams äpplen. Jörgens och Jakobs vägar korsas genom den hjälporganisation Jakob jobbar för. Men långsamt går det upp ett ljus för Jakob att det finns andra motiv än välgörenhet bakom Jörgens agerande. De bägge männen visar sig ha ett och annat gemensamt, något jag inte tänker sitta och avslöja här. Jag nöjer mig med att rekommendera filmen - den är välspelad (förutom Lassgård och Mikkelsen utmärker sig unga Stine Fischer Christensen som Jörgens styvdotter Anna), skönt fotograferad, och effektivt berättad. Men ganska tom. Här fanns ju annars möjlighet att säga något om roten till allt ont på vår jord - nämligen att en del snor åt sig hela kakan och låter andra gå under i armod. Men filmen får istället mer och mer karaktären av ett privat familjedrama.

Alla vill till Hollywood och Susanne Bier är inget undantag. Nu är hon i full färd med att regissera en Halle Berry-rulle och det skulle inte förvåna mig om även Bier försvinner in i anonymiteten bland dussinregissörer. Synd, för hon är onkeligen begåvad, även om jag måste erkänna att jag missat hennes senare filmer som Älskar dig för evigt (2002) och Bröder (2004). Däremot har jag sett de ganska lyckade Jonas Gardell-komedierna Pensionat Oskar (1995) och Livet är en schlager (2000), den senare att betrakta som den "ultimata Gardell-filmen".