Kongos koloniala historia och nutida tragedier följer ett särskilt tragiskt mönster, plågat av skoningslös imperialism och rasism. I dag vet man inte ens hur många människor som dukat under eller lever som internflyktingar efter decennier av inbördeskrig, förföljelse och utländska intressen som expanderat i spåren av den lönsamma instabiliteten.

När Kongo 1960 lösgjordes ur Belgiens kolonialgrepp var 17 svarta kongoleser utbildade. Resten av befolkningen – miljontals – var analfabeter, utslängda i tillvaron bortom samhällsperiferierna och varken infrastruktur eller sociala skyddsnät syntes i horisonten. Kongo sitter på rikliga naturtillgångar och består av både berg, djungler och bördiga kustlandskap. Med andra ord ett land som har potential att både utveckla en ekologiskt hållbar ekonomi och tillgodose sina invånares behov. Så ser det, som bekant, inte ut i dag och orsakerna är många. Men det finns gott om skäl att fortsätta tala om kolonialismen som en av de största skuldbärarna till att Kongo fortsätter blöda – och i dag riskerar att förblöda av inbördeskrig och apati – nästan 60 år efter ”självständigheten”.

Massmedia har sin vana trogen fokuserat sina ”analyser” och sin rapportering av Laurent Nkunda, en typisk huvudlös rebelledare som ser sig vara sänd av Gud för att ena ett folk, med villkoret att ingen får stå över honom. En ledare som fostrats i samma hierarkiska metoder och mentalitet som kolonialismen planterat. I denna utbredda gerillagrupps fotspår har barn tvingats bli militärer, kvinnor fångats in som sexslavar, byar utrotats och ett klimat av hot och tystnad planterat sig i östra Kongo på gränsen till Rwanda. I krigets fotspår har dessutom, men sällan uppmärksammat, den illegala jakten på bergsgorillor skjutit i höjden, och den bestialiska jakten på de utrotningshotade och försvarslösa djuren ger en bild av omfattningen av misären i den här delen av världen.

Demonstrationer från civilbefolkningen har ägt rum, rop efter omvärldens solidaritet. Högst ljöd rösterna från kvinnor i Goma som inte vill användas som krigsbyten av gerilla och federala armén. Likt i de flesta krig som den mänskliga civilisationen upplevt sedan urminnes tider används våldtäkter som maktmedel.

Omvärlden har för den kortsiktiga ekonomiska profitens skull och på regelbunden basis medvetet skvätt bensin på de infekterade internkonflikterna och vidhållit hatet mellan olika stammar och kulturer, främst tutsier och hutu. Och så länge kongolesiska politiker accepterar – eller mellan fingrarna på – omvärldens skoningslösa och miljöförstörande plundring av landets naturresurser (där barnarbete hör till vardagen) lär ingenting hända. Människor lär fortsätta bära sina hem och förhoppningar på huvudet mellan olika flyktingläger. En ovärdig och omänsklig situation som kan förbättras och förvandlas till något värdigt och mänskligt. Det handlar om vilja, det handlar om ansvar, det handlar om insikt.

Vad säger FN? Vad säger EU? SVT:s korrespondent Stig Fredriksson kommenterade syrligt hur EU meddelat sig inte ha resurser att skicka fler fredsbevarande styrkor till Goma där paranoida rebeller och federala arméstyrkor skjuter på allt som rör sig. Men, tillade Fredriksson, samma vecka hade EU skickat trupper för att tackla problemet med sjöpirater utanför Somalias kust. Fredrik Reinfeldt å sin sida tyckte att utvecklingen i Kongo är de södra afrikanska staternas ansvar. Reinfeldt är en europeiskt tänkande politiker, stöpt av kolonial mentalitet och idétradition: vem kan egentligen klandra honom eller Europeiska unionen för dessa beslut eller tänkesätt, utan att förstå vad det bottnar i? Rent ointresse. Och okunskap.

Frågan tål att ställas igen: hur hade världen reagerat på svältkatastrofen och det mänskliga lidandet i Kongo om det hade rört sig om människor med vit hud? Den frågan ställs aldrig. Varför inte? För i svaret ligger nyckeln till att förstå det politiska och ekonomiska läget i dagens afrikanska konflikthärjade regioner.

Det viktigaste är att fredsdiskussionerna mellan rebeller och regering måste fortsätta. Deras kortsiktiga betydelse är stabilitet och eld upphör. På längre sikt är det tvetydigt huruvida samtal mellan regerings- eller gerillastyrda krigsförbrytare kan ta det första ofrånkomliga spadtaget i bygget av ett helt nytt samhälle – något som är helt nödvändigt för att Kongo någonsin ska bli en självständig och välmående stat. Det är ett starkt folk vi talar om, som överlevt européers repression och brutalitet, ekonomiska rov och dagens plundring av Kongos naturresurser – och än värre, befolkningens värdighet och rätt till upprättelse och lösgörelse från sina koloniala bojor.