• Brudtärnan är en Hitchcock-nervig thriller och är baserad på en bok av Ruth Rendell
Göteborgs Fria

Tack Chabrol, äntligen en riktig thriller!

Sommartid i tv innebär till stor del skränig allsång och den ena förvirrade kriminalserien efter den andra. Kan ens manusförfattarna sjävla förklara vem som mördar vem där i Midsomer?
Då känns det onekligen skönt att gå på bio och konstatera att gamle franske thrillermästaren Claude Chabrol är tillbaka och fortfarande är kapabel att ta strupgrepp på sin publik. Brudtärnan är långtifrån hans bästa film men en Chabrol på halvfart är ändå bättre än det mesta dravlet i genren.

Kärlek och ond bråd död är huvudingredienserna i historien om den något överbeskyddade unge mannen Philippe. På systerns bröllop säger det klick mellan honom och den gåtfulla brudtärnan Senta. En förälskelse som kommer att få ödesdigra konsekvenser för samtliga inblandade.
Filmen byger på en roman av Ruth Rendell och Chabrol har smidigt lyft över historien från brittisk till fransk småborgarmiljö. Kombinationen Rendell/Chabrol har fungerat fint förut - då tänker jag förstås på det isande mästerstycket Ceremonin. Till den nivån når inte Brudtärnan men den är ändå njutbar i sitt lågmälda tempo och med förstklassiga skådespelare in i minsta biroll. Inte minst ser vi smått legendariska franska aktrisen Suzanne Flon i vad som kom att bli en av hennes sista filminsatser. Hon är helt perfekt i en liten roll som surmulen gammal dam. Huvudrollerna görs av Benoit Magimal (Philippe) och Laura Smet (Senta) och även om det kanske inte slår några gnistor i samspelet är de övertygande i sina roller.

Claude Chabrol debuterade redan 1958 med Vännerna som blev startskottet för hela den nya franska filmvågen. Med tiden kom han att specialisera sig som thrillerregissör med tydliga blinkningar åt Alfred Hitchcock - den oöverträffade mästaren på området. Mannen, flickan och odjuret och Mannen-hustrun-älskaren är två chabrolska kriminaldramer som helt riktigt räknas till hans allra bästa verk. Själv vill jag gärna pusha för den underskattade Masker som förenade en spännande thrillerintrig med skarp kritik av tv-mediet. För så är det ju ofta med Chabrol - under ytan bubblar samhällskritiken och hans huvudpersoner är nästan uteslutande småborgare som hamnar i konflikter som blir dem övermäktiga. Masker tappas och vett-och-etikett-reglerna far all världens väg när verkligheten gör sig påmind långt in i dessa tillslutna miljöer.

Sin vana trogen har Chabrol med nästan hela familjen både bakom och framför kameran. En gång i tiden hette hustrun Stéphane Audran som ofta dök upp i den kvinnliga huvudrollen. Nu är han gift med Aurore som dock jobbar mer i bakgrunden med manusutformning, och en av sönerna dyker upp i en biroll och en annan är filmens kompositör. Chabrol är en oerhört produktiv regissör och efter Brudtärnan har han redan hunnit göra L´Ivresse du Pouvoir som bygger på en autentisk politisk händelse, den så kallade 'Affaire Elf'-skandalen.

Fakta: 

Brudtärnan
Regissör: Claude Chabrol
I rollerna: Benoît Magimel, Laura Smet, Aurore Clément med flera.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu