Kolmårdens djurpark har nyligen blivit föremål för kritik av Centrum mot rasism, CMR, som anser att de uppträdanden av kenyanska massajer som parken arrangerar är uttryck för rasism och koloniala tankemönster. I SvD (2/8) och SFT (5/8) har denna händelse och debatten den väckt beskrivits som om den vore en isolerad företeelse. Jag menar att Kolmårdens agerande i själva verket bara är ytterligare ett i en rad av liknande fenomen med lång historisk bakgrund, och att det därför finns anledning att titta närmare på djurparkers verksamhet i postkolonial belysning.
I DN den 17 juli 2005 beskriver författaren Remi Raji från Nigeria i sin artikel 'Afrikaner ställs ut i djurparker' hur en afrikansk by ställs ut på Augsburgs zoo i Tyskland i juni samma år. Raji drar paralleller till artonhundratalets 'antropologiska' voyeurism då personer av icke-västerländsk härkomst visades upp på cirkus inför nyfikna européer, och menar att dessa fenomen befäster bilden av Afrika som en underlägsen, homogen och 'exotisk' kontinent.
Raji påpekar att presentationer av icke-vita människor i djurparker förekommer också i England och USA. I DN den 13 juni noterar Lina Kalmteg att även Hagenbecks djurpark i Tyskland upprätthåller denna aspekt av sitt historiska arv. Som CMR påpekar, kan även svenska djurparker läggas till listan.

Under mitt avhandlingsarbete har jag tillsammans med gymnasieelever under lektioner och djurparksbesök mött företeelser som kan sammankopplas med det Raji, Kalmteg och nu senast CMR beskriver. Under visningen av en informationsfilm från en svensk djurpark presenterades bland annat en gammal träkyrka där en dansuppvisning ägde rum. Denna beskrevs som 'en svensk missionärspastor på besök med en tibetansk stam som visar upp sin kultur'.
Farhågor om det koloniala projektets fortlevnad i djurparkens skepnad tycks alltså även återskapas inom den svenska kontexten. Också här sammansmälts representationer av 'exotiska' djur och kulturer och positioneras som någonting för betraktaren att uppleva/utforska.

Kritiken mot djurparkerna, så som den beskrivits i media, grundar sig dock inte bara i att (icke-västerländska) människor visas upp som utställningsobjekt, utan att det sker i en kontext som annars är förbehållen djur. Häri ligger ett implicit budskap att detta är ett förkastligt förhållningssätt gentemot människor, men ett godtagbart sätt att behandla djur på.
Jag hävdar att för att förstå problematiken kring att visa upp icke-västerländska människor och (bilden av) deras kultur på djurparker, måste det postkoloniala perspektivet föras ett steg vidare till att omfatta även relationen mellan människa och djur. Betraktandet av 'den andre' under djurparkens särskilda former är sällan oskyldigt, oavsett om den betraktade är människa eller djur. Utifrån vår privilegierade position 'fixerar' och begränsar vår blick den andre i ett tillstånd definierat av oss själva som betraktare.
Det ligger knappast någon godtycklighet i vem som ges rollen av betraktande subjekt respektive betraktat objekt - och det är i just denna maktrelation som en vidgad problematik uppstår. Den amerikanske historikern Nigel Rothfels har i sin studie av Hagenbecks djurpark i Tyskland (Savages and Beasts: The Birth of the Modern Zoo. The John Hopkins University Press, 2002) visat hur berättelsen om 'den andre' har konstituerats under djurparkens historia genom uppvisningar inte bara av 'exotiska' djur utan även av ursprungsbefolkningar - 'lappar', 'eskimåer' och 'nubier' för att ta några exempel. Här finns ytterligare pusselbitar i det koloniala projekt Raji, Kalmteg och CMR lyfter fram och som alltså inte är begränsat till den afrikanska kontinenten.

Ett växande antal humanistiska och samhällsvetenskapliga studier av människa-djurrelationen analyserar de strukturer och världsbilder som ligger till grund för vad dessa företeelser uppmärksammar oss på: att de strategier som gör avhumanisering av andra människor möjlig till stor del vilar på en stigmatisering av dessa människor som om de vore djur.
Att rikta kritik enbart mot uttrycket dessa strategier tar sig mot de människor som underordnas, snarare än att ifrågasätta de fundament som konstruerar vissa människor och djur som 'den andre', är bara att skrapa på ytan av en betydligt mer komplex problematik.