Vad som fick svenska staten att överta investmentbanken var att huvudlöst riskspel med värdepapper och att man lånade ut en miljard mer än tillåtet till en enda kund. Erik Saers från FI talade om en tydlig ”intressekonflikt”. ”Carnegie har agerat både förvaltare och utlånare”, menade han, men undvek ordet korruption, som Carnegies dubbelspel innebär då de lånade ut pengar till kunder som de själva förvaltade.

Carnegie är bara det senaste exemplet på denna form av organiserad – men förvisso välartikulerad och välklädd – brottslighet, fastän media försöker framställa företaget som unikt. Carnegie har byggt sin verksamhet och maktposition på spekulationer, lånat ut pengar man egentligen inte suttit på och hållit god min inför börsanalytiker och banker. Det hör till kapitalismens spelregler. Huvudregeln är att inte bli avslöjad – något Carnegie blivit och det på ett sätt som medför pinsamma och allvarliga följder för förtroendet för den ”fria marknaden”.

Carnegie har kontor i den gamle tändstickskungen Ivar Kreugers gamla korridorer. Ett tändsticksimperium med mycket gemensamt med Carnegie. Båda levde på rykten, på lånad tid och lånat kapital och rasade slutligen och ofrånkomligt likt korthus. Kreuger sköt sig själv under 30-talets börskrasch, Carnegie har skjutit sig själv i foten och tvingat högerpolitiker att harklande omfamna ”den starka staten” i en tid då sociala försäkringar för enskilda individer annars omgärdas av försämrade villkor och tydligt överklassprioriteringar.

Fastän Carnegie har 200 år på nacken har färden mot kollaps gått fort. Och det som inte kan skyllas på allehanda finanskriser och osäkra kapitallägen bör istället lyftas fram som bevis på hur långt enskilda kapitalister kan röra sig inom de ekonomiska systemens regelverk utan att åtalas för den brottslighet de faktiskt bedriver.

Stora delar av Carnegie-styrelsen sitter trots FI:s och Riksgäldens svidande och slutgiltiga rapport kvar på sina poster och åtnjuter fortsatt förtroende av de provisoriska ägarna. Ägare som framför tv-kameror inte hyser oro över framtida intressenter. Och vem skulle inte vilja ta över Carnegie? Med de signaler som arbetsmarknadsminister Mats Odell sänder ut krävs det bara innovativa ekonomer för att finna nya vägar att kringgå de befintliga reglerna.

Varför är ett brottsligt bolag med korruptionsskandaler på händerna värt att rädda, medan människor till följd av finansiell oro kan tvingas lämna sina hem, besökas av Kronofogden eller hamna på gatan utan att staten skjuter till stöd och pengar? Sverige har aldrig varit landet för alla – Sverige förblir landet där de starka prioriteras. Troligen även efter nästa finanskris.

I statlig regi kommer Carnegie att få tillbaka sitt tillstånd, vilket i praktiken innebär ”Business as usual”. Att som Mats Odell och Riksgäldschefen Bo Lundgren stå och tycka att saken är i sin ordning bara för att ”skattebetalare inte behöver betala något” är ett ytterst svagt argument för att låta brottsligt belastade kapitalister fortsatta sko sig på vanliga människors sparkapital. Att staten och kapitalet sitter i samma båt och emellanåt tvingas visa det öppet i form av plankapitalism finner även det många exempel i tidens spegel. Finanskrisen och att det faktum att stater räddar miljardärer, brottsbesudlade företag och banker framtvingar en viktig fråga: är systemet verkligen värt att rädda?

Snart har tillräckligt mycket pengar lagts i den rikaste världsminoritetens knä att det inte längre finns några platser, ytor eller möjligheter att motdebattera vansinnesförslag om att privatisera vatten. Europa är den sista kontinenten där globala kriser inte hinner över radhuströsklarna innan spiralen tillfälligt vänder mot det bättre. Men det är bara en tidsfråga – och tid är inget miljarderna i Latinamerika, Afrika och Asien har gott om.

Staten väljer att rädda den vita maktminoriteten för systemets skull. Vem hjälper oss andra ”vanliga” den dag vi inte har på fötterna till nästa hyra? En kanske löjlig, men ack så viktig, fråga som inte får spolas bort i diskussionen kring huruvida ”världsekonomin funkar eller inte”.

Systemet eller människan? I fallet med statens räddningspaket för Carnegie blir svaret sorgligare än vanligt: den kriminella ekonomin.