Att kalla äpplen för päron och framställa dem som mjältbrand hör till politikens natur. Försvarsminister Sten Tolgfors kallar FRA-lagen för en nödvändig och viktig bricka i ”kriget mot terrorismen” men samtidigt företräder han en regering som tar vid där socialdemokraterna slutade och har förstått att krig är lika med pengar, och att allmänheten mår bäst av att inte förstå helheten. Varför? Därför att den demokratiska politiken i praktiken strider mot allt vad etiska principer heter och besitter fler odemokratiska än humana beståndsdelar.

Fredrik Reinfeldt försökte smått desperat använda sig av kriget i Georgiens utbrytarprovinser som bevis på att FRA behövs – utan att förklara varför. Liberala dagstidningar har därutöver piskat igång den antiryska inställningen och dammat av kalla krigets ”hot från öster” till något som inte längre är påståenden utan belägg, utan – enligt debattörer och antiryska tyckare – snarare något ofrånkomligt. Svenska försvarsmakten ser också Rysslands göranden i Georgien som en väg till utvidgad budget och än mer paranoida slutsatser kring de tydligen befintliga ”hoten mot Sverige”.

FRA är bara en i raden av geopolitiska marionettdockor som används mot allmänheten i syfte att hålla denna på helspänn. Kalla kriget är över, nya tider råder, men samma maktspråk, maktmissbruk och hot mot såväl den egna befolkningen som andra förblir tragiska självklarheter i den politiska vardagen.

Väst började skruva på sig inför Kinas och Rysslands växande bröstkorgar för flera år sedan, och vad som föranlett de lågintensiva krigföringar som förs i politiska korridorer och i oskyldiga civilbefolkningars bostadskvarter är det maktspel som ”den fria världen” inte påstår sig bedriva. Svenska mediers bevakning av konflikten i Georgien är också skrämmande ensidig och spelar västvärldens intressen rakt i händerna. Antiryska stämningar leder ingenstans, ändå är det den ryska björnen som vi ska frukta över allt annat – fastän klimathot och socialpolitikens omfördelningar utgör större hot mot vårt välstånd.

Den ryske presidenten (förlåt, premiärministern) Vladimir Putin såg det nödvändigt att stänga Ryssland för att kunna öppna det inför omvärlden som en globalt anpassad stormakt. Slutna makter är de mest effektiva, och i dag är de fem stycken: USA, EU, Kina, Ryssland och världsmarknaden. Vad allmänheten, läsare, väljare och folk som aldrig tillfrågas om något aldrig uppmanas betänka är vad oroligheter, höjda toner och aggressiva utspel leder till i praktiken.

Svaret är lika skrämmande som genomgående tydligt i historiens backspegel: ännu mer makt. Stormakterna må gnabba sinsemellan, men liksom under kalla kriget låter man varandra vara i ”kriget om naturresurserna”. Tillräckligt mycket står på spel och tillräckligt mycket finns att vinna för samtliga att man spelar charader i tv-rutor och framför reportrar – men skakar händer, bildar pakter och sluter handelsavtal i det tysta.

Var kommer då Sverige och FRA in i det här? Sveriges mäktiga instanser har mycket att vinna i kriget om naturresurserna. Den svenska marknadens stora vinnare är oljebolag som Lundin Oil (som åtnjutit fördelar i krigets Darfur), skogsbolaget Stora Enso som bryter mot många demokratiska premisser i Brasilien, och fiskebolag som får miljardnapp längs ockuperat västsahariskt fiskevatten. Marknaden levererar och ger politiken legimitet, parlamentarismen ger i sin tur marknaden immunitet.

Det största hotet mot demokratin är inte vad vi inbillas att tro: kriget i Georgien, att någon sympatiserar med Hamas eller att Bolivia nationaliserar sin naturgas – det största hotet är när den egna rättsstaten havererar för kortsiktiga och djupt odemokratiska mål. I kriget mot terrorismen – i vilket den Stasiliknande nordamerikanska US patriot act och svenska lightversionen FRA ingår – helgar målen medlen. Tortyr i Guantánamo och att Vita huset och Downing street 10 bör ställas inför rätta för folkmord är bevis på att demokrati inte handlar om principer, utan vem som har politiskt och ekonomiskt momentum att välja vilka som är ondskans axelmakter respektive den fria världens företrädare.

Att Sverige ofta väljer sida på bekostnad av demokratiska och mänskliga rättigheter är djupt sorgligt och oförsvarbart. FRA-lagen, om så kosmetiskt omformulerad och tillputsad, är ett av de senaste bevisen för det.