1970-talet var katastrofrullarnas gyllene decennium och Ronald Neames SOS Poseidon (1972) kan nog ses lite som genrens stilbildare. Med ett skamset leende drar jag mig till minnes hur jag faktiskt frivilligt utsatte mig för flera av dessa filmer när det begav sig. Mest för att få se en massa avdankade och uttråkade Hollywoodkändisar råka illa ut i olika katastrofsammanhang. Flygplan störtade, fartyg sänktes, skyskrapor brann och inte sällan spelades hjälterollen av stenstoden Charlton Heston (han den där vapenivraren som Michael Moore gjorde narr av i Bowling for Columbine). Henry Fonda (Bridgettes farfar) var en annan gammal stjärna som mer eller mindre slutade sina filmdagar i dessa spekulativa alster. Stackars Henry tvingades upp i skenande berg&dalbanor, jagades av eldbollar från yttre rymden, slogs mot slemmiga jättebläckfiskar och blev stungen av rasande mördarbin. Men det var ju det som var grejen, att se dessa berömdheter göra bort sig i filmiska pinsamheter. För när allt kommer omkring är det faktiskt ganska suspekt att låta sig underhållas av olycksdrabbade människor i nödsituationer. Möjligen ett bekvämt litet sätt att försöka få bukt på sin egen vardagsångest.

Poseidon bygger på en roman av gamle filmkritikern och sportredaktören Paul Gallico vars litterära verk ofta filmatiserats. Allt som allt har det blivit fyra Poseidon-filmer där den första fortfarande står i en klass för sig. Katastrofproducenten (i dubbel bemärkelse) Irwin Allen ansvarade för 1979 års bottennapp Poseidons hemlighet, så sent som i fjol gjorde John Putch en mycket fritt baserad TV-film, och nu är alltså Wolfgang Petersens big budget-upplaga aktuell på vita duken. Den här versionen saknar dock det mesta som gjorde originalet sevärt. Petersen är bara intresserad av tekniken och glömmer bort människorna. Visserligen brukar inte personteckningen vara särskilt djup i den här sortens film men i Poseidon är det rekordgrunt. I den gamla filmen medverkade en uppsjö av bra aktörer (Gene Hackman, Ernest Borgnine, Shelley Winters, med flera) som alla tappert kämpade på med sina rollkaraktärers småfåniga konflikter. Dessutom fanns Leslie Nielsen (kommissarie Frank Drebin från Nakna Pistolen-serien) på plats som gravallvarlig kapten, långt innan han medvetet började bli rolig på film. Bara en sån sak! I nya Poseidon finns egentligen endast en hyfsad skådis med och det är gamle Hajen-stjärnan Richard Dreyfuss. Men när allt han tillåts göra är att krypa omkring i vattenmassorna och se skräckslagen ut tappar man snart intresset för hans rollfigur. Visserligen försöker Kevin Dillon (Matts brorsa) gjuta liv i sin odrägliga Lucky Harry-karaktär men tyvärr får han lämna handlingen alltför tidigt. Desto mer får vi se av träbocken Kurt Russell som är lika trist som alltid. Russell saknar helt humor och självdistans och frågan är om inte till och med Charlton Heston hade varit att föredra?

Inledningsvis känns Poseidon imponerande och man blir rejält omskakad i sin biofåtölj av jättevågen som ödelägger skeppet. Men ju mer filmen rullar ju gäspigare blir det och när slutet närmar sig är jag rejält uttråkad och totalt oengagerad i de inblandades öde. Fortfarande är Titanics undergång (1958) den bästa katastroffilmen som utspelas till havs. Försök få tag på den istället eller varför inte hålla utkik efter den första Poseidon-filmen?