I snitt tjänar svenska verkställande direktörer 3,3 miljoner per år. Bäst betalt har Ericssons vd Carl-Henric Svanberg med en årslön på 26 miljoner. Svenska direktörer åtnjöt i snitt en löneökning med 21 procent under 2007, många procent och lönenollor fler än arbetssektorns, som strandade på knappa tre procent. LO-pamparnas årliga löneökning är än en gång större än för dem de företräder, om trenden från de senaste åren håller i sig.

Löneutvecklingen för arbetare och chefer befinner sig inte bara långt ifrån varandra, de representerar olika världar. Och kanske är det maktgräddans oåtkomlighet som gör att ingen längre höjer några ögonbryn åt direktörers obegripliga överflöd. Knappt en notis i dagspressen. Men reagera borde vi göra, mer än någonsin då samhällsdebatten antagit ett aggressivare tonläge mot vanliga arbetares krav att inte behöva köra buss flera timmar i sträck utan paus, eller erhålla skäliga löner för att hjälpa människor som är sjuka. När fackförbund utlyser konflikter är Svensson numera ofta skeptiskt inställd till effekten. I Sverige ställs människor mot varandra medan fackförbunden satt sig i knät på näringslivet. Allt färre tror på LO-ledningens glöd i kampen mot översitteriet.

När busstrafiken lös med sin frånvaro kallade vissa den strejken för ”mer samhällsfarlig än vårdstrejken”. Det är ett exempel på att bordsskivan måste vändas på och att fackpamparna och framför allt direktörerna måste kastas in i samma verklighet som ser till att deras löneutvecklingar orkar över 20 procent. Det är vd-lönerna som är samhällsfarliga! Och varför då – ”det är väl inte fult att tjäna pengar”? Nej, men likväl inte längre någon rättighet. Medan trygghetssystemen faller samman i takt med skattelättnader för den ena välbärgade samhällsgruppen efter den andra lämnas allt syrefattigare ytor över för folk att kippa efter andan i. Debatten har helt vänt människor mot varann och en strejkande busschaufför har plötsligt förstört ens tillvaro. Orsaken är i mångas ögon inte de snäva arbetsvillkoren eller låga lönerna i en allt mer missväxande social sektor, snarare arbetarnas ”gnäll”.

Den som påstår att levnadsförhållandena i Sverige är relativt jämlika när förmodligen fortfarande ömt myten om Folkhems-Sverige. Idyllen där alla ler. Men Sverige är numera olika delar av ett större sammanhang. Direktörer med höga löner slipper tillhöra Sverige, åtnjuter låga skatter och en vidöppen marknad. Det var länge sedan politiker och makthavare stirrade ut över samma Sverige som de flesta andra. Men ännu vägrar vi inse att alla bidragit till att resa de osynliga och synliga gränser som skapat flera olika samhällen, bredvid varandra. I en parallell verklighet. Att löner styrs efter förutbestämda premisser där vissa härskar över andra har gällt sedan länge. De abnormt höga lönerna är, och har alltid varit, samhällsfarliga. Varför? Att någon anser sig vara värd 26 miljoner per år medan andra förvägras sjukersättning bara för att de inte ligger på dödsbädden är bevis nog på att man aldrig sett ett gatubarns utsträckta hand i vädjan.

Enorma markarealer offras varje år till nya trimmade golfbanor så att överklassen ska ha något att göra innan de måste tala om vikten av krafttag mot klimathoten. I en värld där allt – till och med det lilla – bidrar till att påverka det större sammanhanget måste vi alla se oss själva i spegeln. Strejkande sjuksköterskor, busschaufförer och verkställande direktörer. Vd-löner som årligen stiger 20-procentigt medan arbetares knappt orkar stiga tre, jordplättar som istället för att hysa potatisodlingar blir exklusiva golfbanor och ett samhälle där de som bestämmer för länge sedan klivit ut ur detsamma; allt är talande exempel på ett samhälle som inte bara är motsägelsefullt – det spränger sig självt inifrån.