Den som har mat har makten
Den rådande matkrisen är resultatet av en orolig världsmarknads stigande inflation och höjda matpriser; ören och kronor som i tredje världen utgör skillnaden mellan överlevnad och svält. Matkrisen är det senaste, men långt från första, beviset på att vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – inte fungerar. Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski skrev: ”Människor svälter inte därför att det inte finns mat i världen. Det finns hur mycket mat som helst. Men mellan dem som vill äta och de fulla magasinen står ett oöverstigligt hinder: det politiska spelet.”
Matkrisen och höjda råvarupriser är inte blott sprängstoff som föregåtts av stagnerande klimatpolitik och nyliberala åtgärdspaket. Ofördelaktiga handelsförbindelser där ena sidan reser murar och tvingar den andra att slopa tullar är en självklar del i en medveten politik. En verklighet som bör beskrivas som en krigföring gentemot tredje världen. Ett politiskt spel, en psykologi, där profit ersätter moral. Det var länge sedan, om någonsin, som allas lika värde rådde på den ekonomiska arenan. Mer handel är bevisligen inte vägen ur fattigdom. ”Bara inom en generation måste vi öka vår matproduktion med 40 procent”, menar ekonomen Stefan de Vylder. Det råder överflöd av subventionerad mat innanför EU:s gränser. Dagligen dumpas och förstörs tonvis med mat som skulle kunna mätta hungriga magar istället för att fylla soptunnor.
Men här väger marknadsbalansen tyngre än solidaritet och således blir matbrist ett missvisande ord. De subventioner EU sponsrar sina egna jordbruk med blir laddade vapen riktade mot sämre lottade jordbruksregioner. Det tycks finnas förutbestämda premisser om vem som förtjänar att äta. Flera hörn av världen lider av skenande matpriser och uteblivna skördar till följd av torka, klimatförändringar och multinationella företags övertramp. Essensen i problemet gestaltas av cynism. Allas rätt att överleva gäller inte längre. Man frågar sig om den rätten någonsin gjort det? ”Friheten” sätts i centrum – friheten det kapitalistiska perspektivet erbjuder.
Liberaliseringar av inhemska marknader har fråntagit bönder statligt stöd i Afrika, Latinamerika och Asien. Stöd som upprätthöll stabila handelsvillkor. När stöden efter påtryckningar från Världsbanken, IMF och WTO uteblev ändrades förutsättningarna och skenande matpriser drabbar främst dem som inte kan mäta sig med multinationella företag och EU-sponsrade bondekooperativ. Men hur låter rösterna i matkrisens ödestimma från FN-skrapan, världsbankskontoren och WTO? Lösningen är densamma nu som alltid: frihandel. Mer handel. Frågan är om tredje världen kan öppna sina marknader mer, ens om de ville det. ”En marknad känner inget ansvar, men i en värld med brist på mat måste det finnas någon som gör det”, skriver skribenten Dan Jönsson (DN Kultur 19/5). Marknaden har sina regissörer, men dirigentpinnarna viftas snarare av system och ideologier än enskilda personer. Företag kommer och går; systemen förblir intakta. En demokratisering av de ekonomiska förutsättningarna är en akut nödvändighet, och måste påverka allas tillvaro. Konsumtionssamhället är ingen hållbar livboj i ett hav av stigande matpriser och inflation. Mindre konsumtion i väst är det första nödvändiga steget i strävan efter global demokratisering. För det krävs reformer av våra självklara livsstilar som åtnjuts på bekostnad av andras fattigdom. Kapitalism är inte bara realpolitik, det är främst en apatisk mentalitet som erbjuder billiga sanningar och förenklade problemlösningar som förbiser grundorsakerna.
I kalla krigets slutskede målades storskaliga mål upp och frihandelsdrömmar närdes i globala perspektiv: svälten skulle utplånas med det nya årtusendet. Men 2008 kan man krasst konstatera att målet inte ens syns till i horisonten. Tillståndet för de mänskliga rättigheterna är lika uselt som när de utropades 1948. Politiska kartor har ritats om och de ekonomiska premisserna ser till stor del helt annorlunda ut.
Men författaren Pierre Pradervand understryker vikten av att inte ge sig förrän utopin är morgondagens verklighet: en värld utan svält. En bonde han talat med äger inte möjligheten – lyxen – att analysera saken utifrån, ur ett annat perspektiv. Från en annan verklighet. ”Jag tror det går att utrota svälten för jag har inget val, hela min existens beror på det.” Den övertygelsen bottnar i verklighet och är inte villkorlig. De som emellertid väljer ”realismens perspektiv” och ser en svältfri värld som en utopi, som en omöjlighet, har ett skyddsnät att luta sig mot i sin argumentation.
”Den som har vapen har mat. Den som har mat har makt”, skrev Kapuscinski. I tider av aggressiv explotatering av naturresurser i ekonomismens tjänst kunde de orden inte vara sannare. Ens värde styrs av många måttstockar, bland annat tillgång till mat. Svält har alltid varit ett effektivt vapen i politisk och ekonomisk krigföring. Hunger håller individer passiva och maktlösa, de bryr sig inte om att kräva rättigheter eftersom de måste försöka överleva. Mat är makt och vatten en klassfråga. Enligt Världshälsoorganisationen WHO:s rapport ligger förorenat vatten bakom en av tio sjukdomar (6 procent av världens dödsfall). Så länge en stor del av jordens befolkning somnar hungriga och smutsiga om kvällarna kan vi fastslå att mat och makt förblir den utvalda vita minoritetens exklusiva ägodel.
