Medan jag vred mig av leda i biofåtöljen funderade jag över vad som vore ett öde värre än döden. Förutom krig & fanstyg kom jag fram till att det kanske inte skulle vara helt angenämt att behöva utstå ett evighetslångt caféprogram signerat Ragnar Dahlberg. Nog skulle det också kännas rätt vedervärdigt att tvingas mingla på moderaternas valvaka vid eventuell borgerlig valseger i höst. Men tillslut kom jag fram till att allra jävla värst vore att behöva se Silent Hill ännu en gång. Tro mig, den här filmen ska ni faktiskt passa er för. Visst får man kalla kårar men inte på det där trivsamt mysrysliga sättet som begåvade skräckisar ger.

Dario Argento, John Carpenter och Sergio Leone lär vara några av Gans filmiska förebilder. Har han då inte lärt något av sina idoler? Gans är fanzineredaktören som kom till Hollywood och slog igenom med mangabaserade Crying Freeman (1995). Sedan dess har han också gjort actionfantasyrullen Vargarnas Pakt (2001) men nu har det tydligen helt slagit slint. Ändå bygger Silent Hill på ett ppopulärt videospel och manusansvarig är Tarantiono-polaren Roger Avary. Så det är ju inte precis okunnigt folk bakom spakarna. Handlingen varken vill eller kan jag redogöra för men alla ingredienser jag avskyr i en rysare infann sig: liten besatt flicka irrar omkring i artificiell skräckmiljö jagad av påfrestande hokuspokus-figurer. Fullt av dessa förbannade kryllande skalbaggar och mitt i allt en kvinnlig machosnut (spelad av Laurie Holden) i segdragna närkamper med monsterjönsarna. Dessutom ett evigt spring med ficklampor i mörka korridorer. Jämmer och elände!

Finns det då någonting positivt att säga om Silent Hill? Jo, förutom att även denna hemskitet till film faktiskt tog slut, så var bakgrundsmusiken aningen stämningsfull emellanåt. Lite pianoklink och orgeltoner och från en jukebox hördes Johnny Cash. Så tyckte jag mig plötsligt se legendariska filmstjärnan Katharine Hepburn i rollen som chefshäxan Christabella men tvingades nypa mig i armen och konstatera att det bara var Alice Krige, hon från Star Trek. Aldrig att Hepburn skulle ställt upp i nonsens som Silent Hill och förresten är hon avliden sedan ett par år tillbaka. Nä, man mår nog inte riktigt bra av sådana här cineastiska spökerier. Känslan att komma ut från biomörkret och kittlas av junisolens strålar var faktiskt riktigt förlösande.