Min medvetenhet om konflikten började väldigt tidigt, säger Sulaiman al-Hamri. Jag fick höra historier av min farfar och av människor runt omkring, om ockupationen och om det brittiska mandatet. Jag började fråga mina föräldrar och vänner om den här konflikten. När jag insåg att det fanns ett verkligt problem mellan oss och israelerna beslöt jag mig för att gå med i den palestinska motståndsrörelsen.

Då var han ung, bara 14 år, och studerade i Betlehem. Nu, knappt tre decennier senare, är han på besök i Sverige för att uppbåda stöd för det fredsengagemang som motståndets väg slutligen ledde fram till.

– Tillsammans med vänner demonstrerade jag mot den israeliska invasionen av Libanon 1982, säger han. Vi firade fångarnas dag som äger rum den 17 april varje år, och vi blockerade vägar framför bosättarna. Så vi gjorde sådant som enligt internationell lag betraktas som civilt motstånd. Men jag blev arresterad och tillbringade ett och ett halvt år i israeliskt militärfängelse.

Om arbetet med Kombattanter för fred, den organisation Sulaiman al-Hamri är verksam inom, talar han lätt och ledigt. Om inledande ömsesidig misstänksamhet mellan israeliska veteraner och vapenvägrare och palestinska motståndskämpar. Och om mötena som ledde fram till insikten att mer förenar än skiljer dem åt.

När fångenskapen kommer på tal tar han däremot tid på sig att svara, letar efter de rätta orden.

– Israelerna brukade använda väldigt hårda förhörsmetoder. De absolut tuffaste. Under min första period i israeliskt fängelse var situationen väldigt svår.

– De brukade använda ett unikt straff. Dagen innan en palestinsk fånge skulle friges brukade de komma till hans cell för att berätta att hans period förlängts med sex månader. De använde det som ett psykiskt straff.

Efter fängelset ville Sulaiman al-Hamri fortsätta de studier som avbrutits till följd av hans engagemang mot ockupationen. Det skulle, som det visade sig, inte bli så lätt. Även om han inte längre var fysiskt inspärrad var han inte fri.

– När jag släpptes ur det israeliska fängelset förbjöd de mig att studera i en allmän skola, för som före detta fånge ansågs jag vara ett hot. En terrorist. Så jag var inte tillåten att vara bland de andra, normala, studenterna, säger han och ler snett.

Men Sulaiman al-Hamri kom i kontakt med en präst som undervisade de fångar som av staten Israel förvägrades utbildning inom det offentliga skolsystemet. I dennes kyrka läste han gymnasiet. Till följd av goda betyg fick han av den jordanska staten ett stipendium för att läsa juridik i Irak.

– Men israelerna förbjöd mig att lämna landet. Så jag förlorade hoppet, igen.

Ett år senare, 1987, började den första intifadan.

– Vid den tiden var majoriteten av palestinierna djupt frustrerade över det svåra förtryck som Israel utövade. Jag och mina vänner engagerade oss återigen i motståndsrörelsen. På grund av det fick jag tillbringa tre år i fångenskap.

Det var under denna fängelsevistelse som Sulaiman al-Hamri började omvärdera sin syn på hur motståndet mot ockupationen bör bedrivas. Vändpunkten kom när dåvarande israeliske premiärministern Yitzhak Rabin – under sin tid som försvarsminister ansvarig för brutal repression mot den första, fredliga, intifadan – oväntat besökte fängelset och förklarade sig beredd att förhandla med de fängslade. Där och då tändes inom Sulaiman al-Hamri hoppet om att fred var möjligt genom fredliga medel, genom samarbete, opinionsbildning och politiska påtryckningar.

Vägen fram till samarbete över nationsgränserna var dock inte okomplicerad. Kombattanter för fred bildades officiellt 2005. Då hade de före detta fångarna och de före detta soldaterna redan träffats under en längre period. Möten som skedde i hemlighet, dels på grund av de juridiska hinder som förbjöd resor över den stängda gränsen mellan Israel och Palestina, dels för att ge förtroendet för varandra tid att växa.

– När jag fick erbjudandet av en vän om att möta israeliska exkombattanter så var det inte lätt för mig att tacka ja, säger Sulaiman al-Hamri. Jag brukade betrakta alla israeler som fiender och jag hade aldrig haft förtroende för den israeliska fredsrörelsen eftersom de inte har något riktigt inflytande över sina beslutsfattare.

I dag arbetar organisationen på bägge sidor om gränsen, liksom internationellt för att övertyga såväl folkvalda som frivilliga att sätta press på Israel i fredsförhandlingarna. Verksamheten inkluderar träffar mellan före detta kombattanter liksom bredare utåtriktade aktiviteter och deltagande i fredliga aktioner mot ockupationen.

I Israel går arbetet långsamt. Organisationen samverkar med andra fredsrörelser men har motarbetats från officiellt håll. I Palestina är situationen annorlunda, och rörelsen har stöd av president Mahmoud Abbas och Fatah.

Men motstånd existerar även i Palestina, bland annat från Hamas som inte uppskattar att Kombattanter för fred avråder ungdomar från att gå in i den islamistiska organisationen.

Men, förklarar Sulaiman al-Hamri, Kombattanter för fred har en ofrånkomlig propagandafördel. Organisationen behöver inte bevisa sin lojalitet till den palestinska saken.

– Vissa palestinska politiska partier som inte tror på någon form av kontakt med israelerna brukar hävda att vi ägnar oss åt normalisering, men de beskriver oss aldrig som kollaboratörer, för de flesta palestinier som startade den här gruppen är väldigt välkända inom motståndsrörelsen. De var motståndsmän under lång tid, de tillbringade många år i fängelse, så det är inte acceptabelt att beskriva dem på det sättet.