I en TV-intervju häromkvällen menade X-Menstjärnan Hugh Jackman att en film visst kan ta upp allvarliga problem och samtidigt vara underhållande. Jag håller med men frågan är om tredje och sista (?) delen i X-Mentrilogin varken är det ena eller det andra. Somliga har velat läsa in ett budskap om utanförskapets vedermödor i en intrig som den här gången kretsar kring ett botemedel mot mutantsjuka. Ta en hutt och ge upp dina superkrafter och bli en vanlig, dödligt tråkig människa. Här kan alltså den som orkar dra paralleller med samhällets behandling av exempelvis färgade och htb-personer. Men jag orkar inte utan konstaterar bara krasst att detta är ännu en superhjältefilm med alltför många tröttande actionscener och alltför mycket sövande dialog däremellan.

De bägge tidigare X-Menrullarna regisserades av Bryan Singer. Nu har actionspecialisten Brett "Rush Hour" Ratner tagit över men skådespelaruppställningen är tack&lov densamma. Hur fånigt är det annars inte när man möblerar om hejvilt bland aktörerna från den ena filmen till den andra? Ta bara skräckexemplet när lille barnfilmfavoriten Tsatsiki plötsligt utrustades med en helt ny mamma i uppföljaren. Sånt slipper vi här. Hugh Jackman står fortfarande stadigt som Wolverine och vid hans sida finns Halle Berry och alla de andra mutantfavoriterna. Men är det någon mer än jag som börjat irriteras över den allestädes närvarande Sir Ian McKellen? Sir Ians allvarstyngda anletsdrag figurerar på snart sagt varenda affischpelare i stan och det är väl bara en tidsfråga innan han börjar hemsöka mina drömmar. Sir Ian-indoktrinering eller vad? Det räcker nu men det tycker tydligen inte rollbesättarna. Kan nästan se hur de tänker när de sitter där och planerar inför nästa stora publikfilm som behöver fyllas ut med en verserad engelsk gentleman. Man kallar på Sir Ian som förstås lydigt ställer upp när det prasslas tillräckligt med sedelbuntarna. Sir Ian biter ihop och spökar ut sig till allt från Gandalf i Sagan om Ringen till professor Teabing i DaVincikoden när han innerst inne säkert bara längtar hem till Thalias tiljor och att få snacka Shakespeare igen. I X-Menfilmerna gestaltar Sir Ian den ondskefulle Magneto med just den pondus en skurkroll av den här kalibern kräver. Men samtidigt tycker jag att gravallvaret sänker en film som X-Men. Mutanterna tar sig på alltför mycket allvar. Kom loss, för tusan, det här är ju bara på skämt!

För den oinvigde kan jag berätta att X-Menfilmerna bygger på seriebolaget Marvels succéer från sextiotalet. Marvelfigurerna har på senare tid upplevt rena renässansen med påkostade filmversioner av bland annat Hulken och Spindelmannen. Eller varför inte Fantastiska Fyran som jag tyckte var en mer lyckad och mindre pretentiös Marvel-filmatisering än X:Men: The Last Stand. Det heter att detta var den definitivt sista X-Menfilmen. Jag tror inte det. Vi återser nog det tappra gänget igen men då hoppas jag på mer självironi och distans till ämnet och att kanske till och med Sir Ian McKellen vågar dra lite på munnen.