I förra veckan vädjade Moderna museets chef Lars Nittve till regeringen om 50 miljoner kronor för att kunna 'rätta till ett historiskt misstag': att 90 procent av verken är utförda av män. Jag svarade då att Lars Nittve istället för att få skattepengar bör sälja ut de överflödiga manliga verken, för att kunna köpa in kvinnliga. Jag är nämligen övertygad om att reell jämställdhet inte är att utöka med kvinnor och deras verk, utan att låta dem ta plats på männens bekostnad.

Detta var tydligen ett mycket svårsmält resonemang för Ivar Andersen, som verkar ha blivit provocerad av att jag synliggör maktkonflikten mellan kvinnor och män. Så här skriver nämligen han:

'Schyman och hennes parti applicerar ett konfliktperspektiv på feminismen. Tanken att männens privilegier grundar sig på kvinnors strukturella underordning är mig inte främmande, men som förklaringsmodell otillräcklig. Och framför allt underteoretiserad utifrån ett klassperspektiv.'

Jag känner inte Ivar Andersen, men jag känner till hans sort. Han är vänstermannen som gärna pratar makt och kamp när det gäller klasser, men inte kön. Han är för jämställdhet i princip, bara den inte kostar eller innebär någon större praktisk förändring. Den feministiska etiketten kan han väl klä på sig ibland, bara han slipper säga att han själv tjänar på att kvinnor diskrimineras.

Jag har aldrig påstått att vi uppnår ett jämställt samhälle genom att sälja av övertalig konst av män. Däremot vet jag att vi aldrig kommer att leva jämställda om inte kvinnor får mer plats och större makt. För att det ska vara möjligt måste män backa och flytta på sig. En enkel logik som kan vara svår att svälja för män som Ivar Andersen.

Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ

Artikelförfattaren svarar:

Jag är alltjämt lika förbryllad över hur Gudrun Schyman kan sätta likhetstecken mellan det hon kallar reell jämställdhet och könskvotering av museiinventarier. Moderna kan och bör belysa det faktum att kvinnliga konstnärer genom historien konsekvent har missgynnats, men reell jämställdhet är fortfarande någonting som skapas i sociala situationer och i möten mellan människor. Inte i akten att byta ut tavlor och skulpturer av (företrädesvis) döda män mot verk av (företrädesvis) döda kvinnor.

Och det är i bristen på insikt om detta ganska grundläggande faktum som trivialiteten skapas. Tror Gudrun Schyman att det här är en viktig fråga för en kvinnlig undersköterska som lönediskrimineras? Att en kvinnlig högstadieelev som kallas 'hora' i korridoren kommer att uppleva att hennes vardag blir mer jämställd för att en Max Ernst ersätts av en Frida Kahlo?

Jag påstås ha blivit provocerad av att Gudrun Schyman 'synliggör maktkonflikten mellan kvinnor och män'. Det är inte helt sant. Snarare blev jag en smula sorgsen över att någon i feminismens namn försökte plocka politiska poäng på att peka ut en maktkonflikt där ingen sådan fanns.

I en sak måste jag dock ge Gudrun Schyman rätt: hon känner mig inte.

Ivar Andersen