• GFT: s Germund Palmer hoppar till i biostolen av nyinspelningen av The hills have eyes
Göteborgs Fria

Oväntat pigga mutanter

Ibland är det faktiskt ganska kul när ens fördomar kommer på skam. Klistrade på mig skeptiska minen och sjönk ner i biofåtöljen ganska så övertygad om att The Hills Have Eyes i 2006 års upplaga skulle visa sig vara ännu en fullständigt onödig remake.

Nu hör väl i och för sig inte Wes Cravens original från 1977, som jag påpassligt nog såg om härom natten, till det mest upphetsande som gjorts i skräckfilmsväg. En rätt tradig film i "röja-slakta-barnfamilj-i-husvagn-i-öknen"-genren som jag inte tycker riktigt lever upp till sitt skumma kultrykte. Men jag trodde förstås att nyinspelningen skulle vara betydligt sämre så döm av min förvåning när jag upptäckte hur jag satt där i mörkret och kände hur jag blev rejält uppskrämd emellanåt. Dessutom tror jag bestämt att de i handlingen förekommande mutanterna har någonting viktigt att säga oss.
Vi befinner oss i ett till synes öde ökenområde där den amerikanska regeringen i smyg dumpar radioaktivt avfall. Eftersom detta är en skräckis så får givetvis den semestrande helyllefamiljen Carter krångel med bilen i just detta landskap som gud glömde. Och istället för att ligga och slappa på beachen så blir det att bekanta sig med ett gäng slemmiga mutanter som tydligen håller hus uppe bland bergen. Vill man hitta små undermeningar och symbolik så finns det gott av den varan i The Hills Have Eyes. Egentligen är det ju riktigt synd om dessa stackars mutanter som är oskyldiga offer för de styrandes skumraskspel. Med lite god vilja kan man rentav se filmen som en protest mot att USA sprider radioaktivitet i sitt kriminella korståg över världen. I en effektfull scen spetsas en av de kära små mutanterna av den amerikanska flaggan och ju längre filmen lider desto sämre tycker åtminstone jag om den knallkonservativa Carter-familjen med dess odrägliga polispappa.
Ögon i natten löd videotiteln på Wes Cravens 70-talsversion, en film som aldrig nådde de svenska biograferna. Även om den äldre filmen är ovanligt våldsam så är den rena barnleken mot fransmannen Alexandre Ajas
nyinspelning. Dessutom ser mutanterna riktigt läskiga ut den här gången, så gräsligt groteska att man vrider bort blicken i avsmak. I den gamla versionen var det bara legendariske kultaktören Michael Berryman (mannen som är en exakt kopia av den italienske fotbollsdomaren Pier Luigi Collina!) som övertygade som monster. Mycket tack vare att Berryman är född med en äkta missbildning. Annars är effekter och skådespeleri överlag mycket bättre i nyinspelningen där Marockos ökenområden fått agera stand in för Nevada. Wes Craven - mannen som började sin rysliga bana med en skräckversion av Bergmans Jungfrukällan och är ansvarig för senare tiders Scream-succéer - gjorde en uppföljare betitlad The Hills Have Eyes II redan 1985 och har även haft ett finger med i nyinspelningen. Jag är tveksam till alla dessa remakes - alldeles nyligen har vi kunnat skåda motorsågsmarodörer, verktygsmördare, och jätteapan King Kong i nya skepnader - men görs det såpass bra som i The Hills Have Eyes må det vara hänt.

Fakta: 

The Hills Have Eyes
Regissör: Alexandre Aja
Distributör: Fox Film

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu