Statstjänstemannaförbundet vill råda bot på okunskapen.
Sedan några år tillbaka har kontorsfabrikerna börjat skörda sina offer. De blir fler och fler, men det sker i tysthet, inte bara i Sverige. Skadorna godkänns sällan som arbetsskador, eftersom vetenskapen inte intresserar sig för denna typ av arbetsmiljöer. Nästan ingen forskning finns kring arbetsskador relaterade till så kallade kontorsfabriker, som till största delen, åtminstone förr i tiden, utgjordes av kvinnor. I begreppet arbetsskador ryms inte bara olycksfall, plötsligt utifrån kommande skador och stressjukdomar utan också förslitningsskador.
De flesta med förslitningsskador, inom fackförbundet ST:s område, är kvinnor som har arbetat länge med vanligt kontorsarbete. Ofta startade de sin karriär med maskinskrivning på 1960-talet. Dagens höj- och sänkbara skrivbord existerade inte. De fick vara glada om höjden på kontorsstolen gick att justera, tillhörande armstöd fanns inte.

Skrivmaskinerna var manuella. Ofta skrevs både två och tre kopior samtidigt, ibland ännu fler. Då gällde det att ha ett fast nedslag på tangenten för att nå igenom alla karbonpapper, så att sista kopian skulle bli läsbar. Det gällde att skriva rätt från början. Att sudda på alla kopior var ett bökigt och ibland ogörligt arbete. Att börja om från början flera gånger var inte att tänka på, eftersom papper och karbonpapper var dyrt.
Ljuset var inte heller det bästa. Skrivmaskinen stod vanligen på ett så kallat maskinskrivningsbord - ett litet bord med hjul. Manuskripthållare existerade inte. För att inte rullbordet skulle, just det, rulla iväg, fick arbetstagaren försöka 'snirkla' benen omkring bordet så att det stod still.
Arbetet i denna låsta arbetsställning var enformigt och repetitivt, ofta utan pauser timme ut och timme in, år efter år. Det gällde att skriva fort och rätt. Arbetstempot i dessa kontorsfabriker var högt.

Kontorsfabrikernas offer, de flesta medelålders kvinnor, har diagnoser som cervikobrakialt syndrom, cervikokranialt syndrom, cervikal rizopati, värk i trapeziusmuskeln med mera - i dagligt tal kallat smärta i nacke, axlar och bröstrygg.
Samtidigt har dessa kvinnor ofta åldersförändringar, så kallade degenerativa förändringar. De drabbar oss alla, så gott som alltid, oavsett vad man arbetat med. Dessa åldersförändringar börjar redan i 20-års åldern och de flesta lever med dem utan några besvär.
Det tragiska är att avsaknaden av forskning kring denna typ av arbetsskador gör att de tolkas som naturliga åldersförändringar och att värken därmed inte kan bero på arbetet. Forskningen har istället inriktat sig på typiskt 'manliga' arbeten med fysiskt tunga lyft och rörelser, och på senare tid även på typiskt 'kvinnliga' arbeten i vården.

Ingen har varit intresserad av alla de kvinnor som började sina karriärer i de så kallade kontorsfabrikerna. Icke desto mindre har dessa kvinnor i stor utsträckning drabbats av värk och skador i nacke, axlar och bröstrygg.
Vid enformigt och repetitivt arbete drar nackmusklerna ihop sig. Värken kommer. Utan rätt arbetsförhållanden och tillräckligt med pauser, efter månader och år, blir arbetsförmågan sämre. Värken finns där hela tiden, och en dag räcker inte semestern till för återhämtning. Hemma blir vardagliga göromål omöjliga att utföra. Livet krymper.
Men en arbetsskada är det inte, säger läkarvetenskapen, eftersom den inte vet. Vad vet den om dagens arbete vid datorerna?