Jag heter Amjad Rfaie och arbetar som chef för ett socialt utvecklingscentrum som finns i flyktinglägret Askar Camp i Nablus i Palestina. I centret lär vi barn fredskultur; att inte använda våld och att acceptera andra människor. Genom min verksamhet kom jag till Sverige och Norge förra året, för att prata om fred och föräldrarnas roll i att sprida en sådan kultur.
Jag var även i Frankrike i nästan en månad och såg hur fria människor lever i fred utan att vara under ockupation, och jag insåg vad humanitet betyder och vad som är dess rätta betydelse.

Jag åkte hem till lägret med nya, bra idéer och med fina minnen och började planera för en ny serie med föreläsningar för barnen, om hur vi kan leva i fred utan våld och om en bättre framtid. Jag började med mina egna barn och visade dem bilder och förklarade hur människor lever i ett samhälle under lag och bra organisering. Jag bad min 12-åriga dotter Razan att förklara för sin bror hur det var i Norge och vad hon har lärt sig efter att ha varit där.
Tyvärr förstörde de israeliska soldaterna den 8 februari 2006 de fantastiska minnen som jag hade med mig från Frankrike, Sverige och Norge. Den kvällen pratade jag med några vänner över nätet om deras liv i fred och om hur man ska kunna förbättra livet för palestinierna. En av mina franska vänner bad mig att ta hand om mig själv och jag kände hur värdefull den mänskliga själen är för dem och hur värdelös och betydelselös den är i det här landet.
Jag lämnade datorn och tänkte på vad livet är värt, den franska kvinnans ord ekade i mitt huvud. Klockan var ungefär ett på natten och jag var trött efter många möten och arbetet med att försöka förbättra vårt center.

Klockan tre på natten väcktes jag av ljudet av stenar som kastades på fönstren, som ljudbomber. Min fru började skrika samtidigt som hon kramade vårt barn, Yaser Arfat, och sa: 'Det är israeliska soldater omkring oss, jag är rädd.'
Jag lugnade henne, men högtalarröster sa åt oss att lämna huset. Jag öppnade dörren och frågade soldaterna: 'Vad vill ni? Det finns barn här.'

De sa åt mig att komma ut ur huset, och jag gjorde det omedelbart. Jag kunde inte föreställa mig den hemska scen jag skulle få se: tungt beväpnade soldater omringade huset. En soldat sa åt mig att ta av mig kläderna, de riktade en ljuskälla mot mig och deras maskingevär pekade på mig.
Jag sa åt mina föräldrar, mina bröder, min fru och mina barn att evakuera huset. Soldaterna tog mig till sin jeep, jag försökte prata med dem på arabiska, men de förstod inte, så vi pratade på engelska. De frågade om mitt jobb och min familj samtidigt som mina barn skrek av rädsla. Jag önskade att jag inte hade skapats, det är svårt att bli så förödmjukad. Vi behandlades som om vi var djur. Då sköt någon långt bortifrån ett skott mot soldaterna och de tog betäckning och lämnade oss ensamma på gatan.
Jag tappade humöret och sa till en av soldaterna som gömde sig: 'Varför gömmer ni er och lämnar oss att möta kulorna? Våra liv är också värdefulla.' Han tillät oss då att gömma oss.

Soldaterna tog mitt älskade barn, Razan, hon som pratade med sina syskon om sitt besök i Norge där människor får leva i fred och utan våld. Jag såg henne gråta när hon tittade på maskingevären, och jag fick nästan hallucinationer.
Jag bad soldaterna lämna henne, jag var så arg att jag var beredd att dö för att de inte skulle röra henne. Jag sa: 'Ni kan göra vad ni vill med oss, men rör inte våra barn.' Soldaten beordrade mig att sitta ner, men jag vägrade att lämna min dotter med dem.
De kom med min fru, och jag blev upprörd när jag hörde att de förhörde henne om namn på personer, och de frågade henne om mig och min familj. Jag sa åt soldaterna att sluta, men de fortsatte så i en timme.
Jag bad dem att låta min syster som fött barn en vecka tidigare gå in i sitt hem, och efter en diskussion lät de henne göra de det. Men de grep mig och min bror, band för mina ögon och satte mig i jeepen. Jag blev inte rädd förrän jeepen kom fram till flyktinglägret Balata och hörde palestinsk eldgivning, väldigt nära oss. Då kände jag mig otroligt utsatt och jag befann mig så i ungefär en timme, i skräck och fruktan.
Soldaterna rörde mig inte, men mitt huvud slog hela tiden i jeepen när den skumpade. Jag tänkte på mina barn som hade sett allt som hänt, och på deras tro på fred med de israeliska soldaterna.

Soldaterna tog mig till militärlägret i Huwara, där soldater skrattade åt mig, och de frågade om jag var Hamas eller Islamska Jihad, och de pratade om att Hamas hade vunnit valet. Jag fick träffa en läkare som behandlade mig vänligt, sedan tog de av ögonbindeln.
Jag såg en av soldaterna som hade gripit mig, och sa till honom att han hade förstört de fina minnen jag hade fått i Frankrike, allt hade försvunnit från mig. Jag talade om för honom att jag lär mina barn att älska freden: 'Vad ska jag säga till dem när jag kommer hem?' Han sa åt mig att jag inte skulle prata politik med honom, jag svarade att det här är någonting humanitärt, det är förödmjukande.

Han tillät mig att röka, och jag tänkte på min bror som hade ögonbindel och handfängsel och på vad som skulle hända mig. En befälhavare frågade om mitt namn, och om situationen i mitt land. Jag svarade att den är väldigt dålig, med oroligheter och ockupation, sedan sa han att han var ledsen och att han skulle släppa mig. Jag förklarade vad som skulle hända med mina barn, som sett sin far få ögonbindel och handfängsel: 'Tror du att de kommer att bli fredsälskare? Ni producerar våld genom ert beteende.'
Han sa: 'Det är ok, du kan gå.'
De skilde mig från min bror, de släppte mig och höll honom kvar. Jag kände det som om min själ togs ifrån mig. Jag bad om att få säga farväl till min bror och befälhavaren lät mig göra det, jag fick tillåtelse att skaka hans hand.
Deprimerad återvände jag hem. Vad skulle jag säga till mina föräldrar? Vad skulle jag säga till min brors fru?
Hur ska jag få mina barn att fortsätta att sträva efter fred?