Transamerica är en riktigt underhållande roadmovie där skrattet aldrig fastnar i halsen. Filmens problemfyllda huvudpersoner skildras nämligen med både värme och humor som gör att man garvar med istället för åt dem.
Felicity Huffman (Lynette i populära TV-serien Desperate Housewives) gestaltar Bree som är en kvinna fångad i en mans kropp. När hon äntligen är redo för könsbyte får hon ytterligare ett problem på halsen i form av sjuttonårige sonen Toby (spelad av före detta barnskådespelaren Kevin Zegers). Toby är resultatet av en kärleksrelation Bree hade i sin ungdom. Toby har hamnat snett i tillvaron och försörjer sig på småbrott och prostitution och målet i livet tycks vara att bli stjärna i bögporrfilmer. Förklädd till missionskvinna löser Bree ut Toby mot borgen och tillsammans ger de sig ut på vägarna. Sakta men säkert börjar dock sanningen gå upp för Toby att tanten nog inte riktigt är den hon utger sig för att vara...
Transsexualitet på film har ofta skildrats i spekulativt syfte. Värsta exemplen på detta torde vara de sanslösa chockumentärerna Glen or Glenda (1953) och Let Me Die A Woman (1979). Ej heller att förglömma Christine Jörgensen (1970) som byggde på den sanna historien om en amerikan som stack till Danmark och blev könsopererad. I mer normala spelfilmer har transsexuella emellanåt förekommit som ett litet pikant inslag i handlingen. Till undantagen hör The Crying Game (1992) och Priscilla - öknens drottning (1994) som bjöd på trovärdiga transporträtt. Men Transamerica är i första hand en far -och sonberättelse där huvudpersonen bara råkar vara transsexuell, vilket är ett effektivt knep att ta till för att ta kål på publikens eventuella fördomar.
Skådespelarna är lysande och i huvudrollerna briljerar Huffman (nominerad till en Oscar men den gick istället till Reese Witherspoon för hennes prestation i Walk the Line). Även Zegers imponerar och han lär få rejält med gayikon-status efter den här uppvisningen. Även birollerna är välbesatta och bland annat dyker Fionnula Flanagan (tant Molly från Familjen Macahan) upp som Brees fördomsfulla mamma. Ska jag min vana trogen klaga lite så glider filmen över åt det sirapssliskiga hållet mot slutet. Amerikaner har ju så förbaskat svårt för det här med känslor på vita duken. Men det stör inte helhetsintrycket särskilt mycket. Transamerica är väl värd att se för den som till äventyrs har råd att gå på bio.