'De förödmjukade mig, helt enkelt'
Det är svårt att få information om hur de som lever i det ockuperade Västsahara behandlas. Både journalister och EU-parlamentariker har avvisats vid gränsen eller deporterats innan de kunnat slutföra sina uppdrag. Här berättar Aichatou Ramdan Chafii, numera politisk flykting i Spanien, sin historia.
Med anledning av den internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma och tacka för den hjälp jag fått av kvinnoorganisationer, vissa parlamentariker och media, såväl som av intellektuella, författare och artister, med att avslöja den våldtäkt jag utsattes för av marockansk säkerhetspolis. Detta är mitt vittnesmål, också citerat i en artikel av den berömda marockanska journalisten Ali Lambret som publicerades i den spanska dagstidningen El Mundo i juni förra året.
Min man Ali Salem Tamek greps i augusti 2002 och fängslades, anklagad för medlemskap i den västsahariska befrielserörelsen Polisario Front. Han hade strax innan dess avskedats från sitt jobb, för att han vägrat gå med på att tvångsförflyttas från sitt arbete i Assa till Meknes Al Manzah.
Vår dotter Thawra var bara två år gammal och mitt liv var miserabelt av två anledningar: för att jag hade svårt att försörja oss och för att den marockanska säkerhetspolisen besvärade mig.
De förföljde mig varje gång jag besökte min man i fängelset och försökte övertala mig att samarbeta med dem. Andra gånger försökte de 'förföra' mig och ytterligare andra hotade de mig med att starta en rättsprocess och åtala mig för prostitution, om jag inte gick med på att spionera på min man och hans kamrater.
I juni 2003, efter att jag och Thawra besökt min man i fängelset Ait Melloul (ett fängelse långt från vårt hem, där han för tillfället satt), blev vi omkörda och stoppade av tre marockanska säkerhetspoliser. Jag och min dotter - som båda var skräckslagna och grät - tvingades in i deras bil och kördes till ett hus, där fler poliser väntade. Jag kände igen flera av dem från tidigare förhör och vet vad de heter.
De började förhöra mig; om min mans privatliv, hans matvanor, hans beteende mot mig och andra närstående. De visade mig en lista på hans kamrater och frågade ut mig om dem. De ville också ha reda på saker om mitt och min mans sexliv, liksom om hans aktivism i fängelset, detaljer omkring hans hungerstrejkande och hans samröre med Polisario. De hotade att döda min dotter, tog av mig mina kläder, våldtog mig - alla i rummet - och urinerade på mig. De gjorde också andra saker som jag inte klarar av att berätta om. De förödmjukade mig, helt enkelt. De försökte också kräva av mig att jag skulle ha sex med två av min mans kamrater (båda sitter nu i det 'Svarta fängelset' i Laayounne), för att därefter kunna åtala mig för prostitution.
Efter att min man släpptes från fängelset i början av år 2004 försökte jag att resa till Mauretanien för att få hjälp att vittna om det jag utsattes för. Med detta misslyckades jag dock.
Det som hände mig har hänt många västsahariska kvinnor. Flera har varit med om värre tortyrmetoder än jag. Våldtäkt är en av dem och det är mycket svårt att prata om denna form av tortyr i ett så konservativt samhälle som det vi lever i.
Min uppfattning är att de försöker hämnas det faktum att min man försvarar en övertygelse som skiljer sig från den marockanska statens om hur konflikten om Västsahara bör lösas. Jag har själv inte varit politiskt aktiv, så jag är övertygad om att de använde mig för att komma åt min man.
Jag tvingades fly till Spanien för att undgå fortsatt förföljelse, eventuellt åtal och hämndaktioner. Där har jag fått hjälp att bearbeta det som hänt mig och jag hoppas nu också på att kunna dra dem som våldtog mig inför rätta.
Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, hungerstrejkar jag för att uppmärksamma och protestera mot det jag och andra västsahariska kvinnor utsätts för av den marockanska staten, som konsekvent fortsätter att bryta mot mänskliga rättigheter i det ockuperade Västsahara.
