Doomskallarnas sammansvärjning!
Visst har det haft sin tjusning att nattetid plocka fram sitt gamla playstation och försvinna in i TV-spelens dunkla värld. Doom heter ett av de populäraste så kallade shooterspelen på marknaden. Nu har det blivit film och har redan gjort kassasuccé hemma i USA. Kanske inte så förvånande. I ett terrorhotat Bushland behöver man sina soldathjältar. Även om de som här inte slåss mot Bin Ladins mannar utan bekämpar diverse obskyra utomjordingar i världsrymden. Men slåss gör man. Spänner musklerna och snackar i mungipan. Den amerikanska krigarmoralen sitter intakt: en död motståndare är en god motståndare.
Fråga mig inte vad Doom handlar om förutom att frossa i så mycket blodiga och slemmiga effekter som möjligt. Men det rör sig visst om en specialstyrka - tränad för rymdkrig - som blir uppkallad till Mars där en mystisk forskningsstation fått problem. Givetvis utspelas detta i någon slags framtid. Måste ju vara rena önskedrömmen för Bush att se även rymden befolkad av väsande och våldsbenägna amerikaner. Yahoo!
Man kan verkligen fråga sig om det är berättigat att tillverka våldsspel som går ut på att ha ihjäl sina antagonister på femtielva olika sätt. Men jag skulle hyckla om jag sa att jag inte fann Doomspelet underhållande. Att smyga där i labyrinterna beväpnad till tänderna med motorsåg och eldvapen. Filmversionen av Doom är dock inte det minsta spännande. Hela grejen med dessa spel är ju att man deltar själv. Att se filmen är som att kolla när någon annan jeppe lirar TV-spel. Boring!
Tyvärr har filmmakarna gjort sitt bästa för att förstöra hela stämningen från spelet. Öst på med vrålmusik istället för de där mer sparsmakade ljudeffekterna som lät så gastkramande när man satt där mitt i natten framför TV-skärmen. Skådespelarna är trista. Träbockarna Karl Urban och The Rock gör att jag börjar fundera över om Van Damme och Seagal egentligen var så dåliga. Hjältinnan Rosamund Pike är så blek att hon nästan försvinner. Richard Brake, som specialstyrkans bad guy Portman, är den ende som sticker ut och gör något av sin roll. Visst påminner han väl en del om Bruce "Lauras pappa" Dern när denne var som slipprigast på vita duken under 60/70-talet? Regissören Andrzej Bartkowiak har ett förflutet som filmfotograf och har även gjort ett antal rutinmässiga actionrullar. Doom höjer sig knappast över mängden.
Endast mot slutet grips jag av den där magiska känslan som var förknippad med spelet. Bartkowiak använder subjektiv kamera och låter helt fräckt skjuta sönder eftertexterna. Lite som i Sergio Leones tidiga westernfilmer. Men dessa slutminuter är det knappast värt att sitta och vänta på. Skippa filmen och leta upp era gamla Doomspel i garderoben istället!
Doom
Regissör:Andrzej Bartkowiak
Distributör:UIP

