• Doom, populärt spel som blivit en mindre lyckad film
Göteborgs Fria

Doomskallarnas sammansvärjning!

Visst har det haft sin tjusning att nattetid plocka fram sitt gamla playstation och försvinna in i TV-spelens dunkla värld. Doom heter ett av de populäraste så kallade shooterspelen på marknaden. Nu har det blivit film och har redan gjort kassasuccé hemma i USA. Kanske inte så förvånande. I ett terrorhotat Bushland behöver man sina soldathjältar. Även om de som här inte slåss mot Bin Ladins mannar utan bekämpar diverse obskyra utomjordingar i världsrymden. Men slåss gör man. Spänner musklerna och snackar i mungipan. Den amerikanska krigarmoralen sitter intakt: en död motståndare är en god motståndare.

Fråga mig inte vad Doom handlar om förutom att frossa i så mycket blodiga och slemmiga effekter som möjligt. Men det rör sig visst om en specialstyrka - tränad för rymdkrig - som blir uppkallad till Mars där en mystisk forskningsstation fått problem. Givetvis utspelas detta i någon slags framtid. Måste ju vara rena önskedrömmen för Bush att se även rymden befolkad av väsande och våldsbenägna amerikaner. Yahoo!

Man kan verkligen fråga sig om det är berättigat att tillverka våldsspel som går ut på att ha ihjäl sina antagonister på femtielva olika sätt. Men jag skulle hyckla om jag sa att jag inte fann Doomspelet underhållande. Att smyga där i labyrinterna beväpnad till tänderna med motorsåg och eldvapen. Filmversionen av Doom är dock inte det minsta spännande. Hela grejen med dessa spel är ju att man deltar själv. Att se filmen är som att kolla när någon annan jeppe lirar TV-spel. Boring!

Tyvärr har filmmakarna gjort sitt bästa för att förstöra hela stämningen från spelet. Öst på med vrålmusik istället för de där mer sparsmakade ljudeffekterna som lät så gastkramande när man satt där mitt i natten framför TV-skärmen. Skådespelarna är trista. Träbockarna Karl Urban och The Rock gör att jag börjar fundera över om Van Damme och Seagal egentligen var så dåliga. Hjältinnan Rosamund Pike är så blek att hon nästan försvinner. Richard Brake, som specialstyrkans bad guy Portman, är den ende som sticker ut och gör något av sin roll. Visst påminner han väl en del om Bruce "Lauras pappa" Dern när denne var som slipprigast på vita duken under 60/70-talet? Regissören Andrzej Bartkowiak har ett förflutet som filmfotograf och har även gjort ett antal rutinmässiga actionrullar. Doom höjer sig knappast över mängden.

Endast mot slutet grips jag av den där magiska känslan som var förknippad med spelet. Bartkowiak använder subjektiv kamera och låter helt fräckt skjuta sönder eftertexterna. Lite som i Sergio Leones tidiga westernfilmer. Men dessa slutminuter är det knappast värt att sitta och vänta på. Skippa filmen och leta upp era gamla Doomspel i garderoben istället!

Fakta: 

Doom
Regissör:Andrzej Bartkowiak
Distributör:UIP

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Påträngande bilder av frusna själar

Visst känns det som att svära i kyrkan men jag måste erkänna att jag länge haft ett spänt förhållande till den Roy Anderssonska filmkonsten. I mina mardrömmar har han dykt upp och stått där i sin filmverkstad och pratat en massa obegripligheter. Samtidigt är han ju en av dessa så förbannat få kulturpersonligheter som vågar ifrågasätta den rådande samhällsordningen. Och sådana ska man ju vara rädda om - inte rädda för! Men äntligen lossnade det. Gick och såg Roys bioaktuella Du levande (svenskt oscarsbidrag nästa år) och fann till min glädje att det här ju var riktigt bra. Filmen är gripande, rolig, tänkvärd - ja, allt det där som gör att man faktiskt vågar påstå att man skådat något av ett mästerverk.

Göteborgs Fria

Fylla, fotboll och danska skallar

Robert Lillhonga har gjort en riktigt fin liten debutfilm som landar nånstans mittemellan andra lågmälda småstadsskildringar som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg, tycker GFT:s recensent Germund Palmer.

Göteborgs Fria

En familj i sönderfall

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.

Göteborgs Fria

Ingen dans på rosor

Edith Piaf befinner sig åter i strålkastarljusets sken. Franske regissören Oliver Dahan har slagit på stort och gjort en över två timmar lång film om den lilla spröda chanteusen. Men Dahan (och medmanusförfattaren Isabelle Sobelman) tecknar ett alltför fragmentariskt porträtt av den mytomspunna artisten och utelämnar intressanta delar ur hennes liv.

Göteborgs Fria

Tragikomiskt om spända familjerelationer

Hon är ung, snygg och mitt i karriären. Jobbet som flygvärdinna passar henne perfekt och omgivningen låter sig charmas av det alltid lika bländvita leendet. Nina Frisk är hennes klämkäcka namn men bakom den perfekta masken gömmer sig en osäker kvinna. Masjävlar-regissören Maria Blom är tillbaka med ett nytt tragikomiskt drama som har alla chanser att bli en lika stor succé som föregångaren.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu