Hur kan man egentligen göra en sådan här rutinrulle utan att rodna? Herregud, samtliga av genrens klichéer finns inbakade: blind kvinna famlar i mörkret, spökmusiken stegras, fräsande katt skuttar mot kameran just som vi sitter där och ska tro att det var mördaren vi såg, och så vidare. Jag begär verkligen inte några hitchcockska kvaliteter av filmens upphovsmän Eric Donell & Martin Söder men lite nya grepp kunde de väl bjussa på? Som nu är har man inte vågat bryta mot en enda av genrens konventioner.

Donell (manus&regi, även en ledande roll) och Söder (medregi) är två herrar med såpa-TVförflutet. Det märks. Donell som skådis i Nya Tider och Vänner & Fiender och Söder som regissör till flera avsnitt ur nämnda fabrikationer. Kanske därför inte så konstigt att Den Utvalde mest påminner om ett såpaavsnitt i långfilmslängd. Donells och Söders förra film, småcharmiga komedin Utanför din Dörr (2002), hade dock sina förtjänster. Inte minst berättade Donell här om sin självupplevda, svåra ångestsjukdom "tourettes syndrom". Den Utvalde känns bara spekulativ. Visst är det spännande emellanåt och i likhet med de flesta thrillers tar även denna strypgrepp på åskådaren inledningsvis. Innan vi börjat haja galoppen och sitter där och gäspar oss igenom den klyschiga upplösningen.

Skådespelarprestationerna är ojämna. Gamla rävar som Björn Granath och Sten Ljunggren gör så gott de kan medan andra aktörer är bleka. Ondskan-stjärnan Andreas Wilson verkar mer eller mindre frånvarande i vissa scener. Han gör huvudrollen som unge polisaspiranten Johan men tycks helt ointresserad av filmen han medverkar i. Kärlekshistorien mellan honom och Julia Dufvenius (som universitetstjejen Amanda) tror vi inte heller på. Så detta med alla dessa poliser. Svensk film svämmar över av snutar och Den Utvalde utgör inget undantag. Kommer någon ihåg den gamle trubaduren Stefan Demert? Han gjorde en visa om en man som nös när han såg en polis och grät om han såg två. Han hade inte uppskattat den här filmen.