Tänk er en fransk motsvarighet till SVT: s kulturknutte John Chrispinson. Här heter han Georges och är lyckligt (?) gift med Anne och tillsammans har de välartade (?) sonen Pierrot. I typiskt utdragna Haneke-sekvenser, som trots sin långsamhet aldrig blir tråkiga, ser vi Georges softa i lyxvåningen. På TV-skärmen gör sig världen utanför påmind i form av svält, krig och naturkatastrofer. Men vad rör det Georges? Under chabrolskt giftiga middagsbjudningar konverserar han ytligt med sin likaledes välartade umgängeskrets. Man frestas drämma till med den gamla Bunuelsarkasmen, den om "borgarklassens diskreta charm". Bunuel och Chabrol är de bägge mästare jag främst associerar till när jag ser en Hanekefilm; med små medel och ofta i avsaknad av musikbakgrund hålls åskådaren fängslad hela tiden. Under en perfekt yta bubblar det oroväckande: dolt hot och dolda budskap. Även om deckargåtan är av sekundär betydelse för skarpe civilisationskritikern Haneke så ska jag förstås inte avslöja för mycket av den här. Men Georges lilla idyll kommer att få hårda törnar när någon plötsligt börjar förse familjen med underliga videokassetter och teckningar. Vem är denne "någon"? Är verkligen Georges förflutna så fläckfritt som han försöker påskina?

Föga förvånande var det Haneke som filmatiserade landsmaninnan och förra årets nobelpristagare i litteratur, Elfriede Jelineks, "Pianolärarinnan". Haneke och Jelinek har alltid varit en nagel i ögat på det västerländska konsumtionssamhället. I Dolt Hot är det fransmännens skuld och koloniala arv om Haneke placerar under luppen. Vid sidan av Funny Games (1997) - där några ligister våldgästar ännu en välbärgad medelklassfamilj - är detta hans mest skrämmande film. Men den är inte lättillgänglig och man behöver nog se om den för att få alla pusselbitar på plats.

Dolt Hot erövrade vid årets Cannesfestival bland annat guldpalmen för bästa regi. Filmen är också oerhört välspelad. Franska storstjärnor som Daniel Auteuil (Georges) och Juliette Binoche (Anne) briljerar i sina roller. Unge Lester Makedonsky är perfekt som den tonårstrulige sonen och veteranaktrisen Annie Girardot gör ännu ett av sina rörande modersporträtt. Nog tjötat. Gå och se filmen!