En sak framstår som den mest avgörande och svårhanterade skillnaden: västs individualism kontra den muslimska världens kollektivism. Själva begreppet religion är i västerlandet starkt modellerat efter vår traditionella religion, västlig kristendom, som i princip är en livsåskådning, en tro, det vill säga något inherent individuellt. I den versionen av kristendom vi oftast möter i Sverige är detta drag ännu mer accentuerat, och var och en är sin egen biktfader. Individer har religion, inte grupper eller stater. I den muslimska världen är det, om inte direkt tvärtom, så åtminstone mycket annorlunda. Religion är nära förbundet med samhället, det statliga-institutionella såväl som det privata-informella. Byte mellan religioner är noggrant reglerat, eftersom det har stor betydelse för arvsrätt, försörjningsskyldighet, samhälleliga plikter och annat, och det handlar inte så mycket om personlig övertygelse som om handlingar. Skillnaden mellan kristendomens och islams definitioner av religionstillhörighet är symptomatiska i detta: kristen är man om man tror på Jesus som Guds son, medan man är muslim om man yttrar trosbekännelsen (shahadah), ber (salah), ger till de fattiga (zakah), fastar (sawm), och helst också vallfärdar till Mecka (hajj). I princip skulle man alltså kunna vara kristen muslim, eftersom dessa begrepp inte är ömsesidigt uteslutande kategorier. Denna fokus på handlingar som vi finner i islam gör att religion med detta synsätt inte kan vara strikt individuellt, eftersom de handlingar som följer med religionen (och det är i förlängningen givetvis mycket mer än bara de fem ovan nämnda) alltid påverkar andra människor. Om man inte utför de handlingar som påbjuds av Islam är man inte en riktig muslim, och dessa handlingar kan t.ex. vara att på ett visst sätt straffa människor som bryter islamsk lag. Den s.k. religionsfrihet vi är vana vid i Sverige ger i själva verket bara frihet att tro, inte att göra. Handlingar begränsas formellt (juridiskt) såväl som informellt (kulturellt) av den mestadels outtryckta och lite luddiga ideologi som vi kanske kan kalla för "upplysningsarvet". Men om religion inte har med tro att göra, utan handling, så är denna religionsfrihet givetvis tom. "Du får tro vad du vill, men du måste handla i enlighet med upplysningsideologin".

Dikotomin individualism-kollektivism dyker också upp i synen på familjen. I väst utgår vi alltid ifrån att rättigheter och skyldigheter ligger på individen, och sedan förvirrelserna på 30- och 40-talen aktar vi oss noga för att försöka hitta enheter med egenvärde ovanför individnivå. Här i det höga nord har vi t.o.m. gått så långt att familjen betraktas som något suspekt - inför folkomröstningen om EU-medlemsskap 1994 anfördes ibland som argument emot medlemsskapet att det katolska inslaget i EU skulle stärka familjen. I islam betraktas istället familjen som den enhet inom vilken individen överhuvudtaget är relevant. Bröllop och skilsmässa är mycket allvarliga företeelser, eftersom man då juridiskt såväl som socialt byter familj. familjetillhörigheten ärföga förvånande noggrant specificerad: vid en skilsmässa inom islam återgår kvinnan till sin fars familj, medan barnen fortfarande hör till mannens familj, och det är mannen och hans familj som har försörjningsplikt för barnen. Ett barn som föds av en gift kvinna tillhör hennes makes familj, alldeles oavsett vem den biologiske fadern är. Och så vidare. Att en person skulle vilja/kunna leva utan familj är knappast tänkbart. Saken kompliceras också av att de flesta muslimska länder inte är välfärdsstater, och staten där har ingen möjlighet att utgöra ekonomiskt skyddsnät för individer utsatta individer på det sätt som vi vant oss vid i Sverige, utan den uppgiften åläggs istället just familjen. Det är inte heller svårt att se hur nära familjens försvagande i Sverige är kopplad till utbyggnaden av välfärdsstaten.

Individualismen ligger på en mycket grundläggande nivå i vårt medvetande, och det är svårt att alltid upptäcka när vi använder oss av den. Hjärpe ger flera exempel på hur myndighetspersoner i Sverige förutsätter att den egna synen på religion, individ och samhälle är universell. Som läsare får man också gott om tillfällen till självkritik i den här aspekten. Hjärpes ansats för att överbrygga dessa skillnader i tänkesätt är att visa hela kedjan från de olika islamska källorna till implementerad lag i islamska länder. Det är ett grundligt sätt, men också en smula indirekt. Det är lätt att tappa uppmärksamheten på de generella frågorna och istället förlora sig i detaljer kring möjliga korantolkningar. De delar av boken som knyter an till den generella frågorna om skillnader mellan islamsk och västerländsk syn på lag, religion och samhälle - framförallt den mer teoretiskt hållna inledningen samt de avslutande exemplen - är mycket läsvärda, men den katalogartade uppräkningen av vad sharia innehåller är mindre lyckad. Författaren skriver inledningsvis att boken inte är tänkt som en handbok eller lärobok i islamsk rätt, men går ändå i den fällan. Det är synd. Som inledning till studier av sharia är boken dock inte alls dum, och den innehåller gott om referenser till andra verk för den som vill gå vidare.