'Samhällskunskap utan historia är som bild utan ljud', sade den moderate partistyrelseledamoten, greven och miljardären Gustaf Douglas i en debatt på Moderaternas partistämma härförleden. Det var fint sagt. Det illustrerar dessutom vad det är som gör historia relevant - vi behöver det för att förstå vår egen tid. I Sverige har dock historiker, liksom akademiker i allmänhet, oftast har dragit sig undan samhällsdebatten. Istället har de grävt ned sig i sina ämnen, där de varken gjort skada eller nytta. Det är därför upplyftande att läsa Marshall T. Poes Den ryska tiden i världshistorien, som kom i svensk översättning tidigare i år. Författaren smyger inte med att hans syfte inte är att beskriva rysk historia, utan att förklara dagens Ryssland. Historien råkar bara vara det instrument som bäst fyller detta syfte.

Poe skriver från ett genomgående amerikanskt perspektiv, vilket givetvis är provocerande. Svenska, turkiska och franska trupper som attackerar Ryssland buntas utan pardon ihop som 'europeiska', och han menar att det historiska Ryssland inte ligger i Europa, utan i 'Västra Eurasien'. Författarens poäng är att Ryssland kulturellt och historiskt är skilt från Europa, och inte kan förstås om man förutsätter en europeisk tolkningsram.

Det är provocerande, men också friskt och underhållande. Man flyttas från det invanda svenska perspektivet till ett där Ryssland är i centrum. Europa reduceras till en kortsida, och Kina, Kaukasus och Indien tar plötsligt plats på kartan.

Poes styrka är att han driver en tes, men detta blir emellertid (och föga förvånande) också hans svaghet. För att bakgrunden inte ska skymma syftet är framställningen är kortfattad, men då hinner han inte ta upp särskilt många aspekter av skeendena. Detta leder till att förenklingarna ibland blir väl grova, och som historiebok fungerar boken då inte särskilt väl: den är för kort för att fungera som referensverk, och samtidigt för vinklad för att fungera som introduktion. Som debattbok är den dock utmärkt. Resonemanget är tydligt, och kapitlen inte längre än att man läser dem i sin helhet. Poe blandar också en engelsk tradition av klar, välsmält, akademisk prosa med en amerikansk, rapp tidningsstil, och resultatet är alldeles förtjusande.

Svenska historiker av facket har alla skäl att läsa och lära av detta exempel på hur man använder sin forskning som plattform för samhällsdebatt.