Den sionistiska rörelsens mål kan sammanfattas med fyra ord: Hela Palestina utan palestinier. Från Moses Hess till Theodor Herzl och Ariel Sharon - alla har de haft samma dröm. Menachem Begin vann val på parollen: 'Mellan havet och Jordanfloden ska odelad judisk suveränitet råda'.

När premiärminister Ben-Gurion misslyckades med försöket att etniskt rensa hela landet, insåg man emellertid att palestiniernas närvaro var någonting som Israel helt enkelt tvingades att handskas med. Målet blev då istället hela Palestina, om än med en palestinsk minoritet.

Ideologin har alltid varit den främsta faktorn bakom den snart fyrtio år långa ockupationen. Det handlar inte om säkerhet eller ekonomiska intressen. I en lysande artikel i Guardian skrev Avi Shlaim: 'Sharon bestämde sig för att dra sig ur Gaza när han insåg att kostnaderna för att upprätthålla ockupationen inte är hållbara. Gaza är hem åt 8 000 israeliska bosättare och 1,3 miljoner palestinier. Bosättarna kontrollerar tjugofem procent av territoriet, fyrtio procent av den odlingsbara marken och större delen av vattnet. Detta är ett hopplöst kolonialt företag, åtföljt av en av de längsta och mest brutala militära ockupationerna i modern tid'.

Han citerar sedan Sharon, som förklarar: 'Min plan blir svår för palestinierna, en dödsstöt. Det finns ingen palestinsk stat med ett ensidigt agerande'.

Gaza har aldrig haft samma viktiga ställning i judisk ideologi som Västbanken och Jerusalem. Sharon vann visserligen val med en plattform som försäkrade att Likud aldrig skulle acceptera en palestinsk stat, men verkligheten hann ifatt honom. Istället beslöt han sig för att stärka greppet om det palestinska östra Jerusalem och de viktigaste delarna av Västbanken. Det finns bara ett problem med hans 'fredsplan', vilket Sharon är fullt medveten om - palestinierna kommer aldrig att acceptera en sådan 'lösning'. Och varför skulle de det? Premiärministern själv sammanfattade utbyggandet av muren och bosättningarna med orden: 'Det behövs inga samtal, vi behöver bygga, och vi bygger utan att tala [om det]'.

Det är ingen idé att hålla fredssamtal om Israel inte är berett att sluta göra anspråk på mer än de 78 procent som de redan tillerkänts. Därför bestämde sig Sharon för att dra sina egna gränser. Muren som slingrar sig genom de palestinska byarna på Västbanken är denna nya gräns. Den skapar också ett 'Storjerusalem' och slår sönder alla förutsättningar för en fredsprocess.

Palestinierna får i bästa fall tolv procent av sitt eget land. Medan omvärlden fokuserar på Gaza pågår koloniseringen av Västbanken för fullt. Längst har denna process hunnit i östra Jerusalem, där knappt hälften av de judiska bosättarna bor. Enligt den Israeliska kommittén mot husdemoleringar (ICAHD) har Israel byggt 90 000 bostäder i östra Jerusalem sedan 1967. Dessa tillåts bara judar bo i. Samtidigt nekas palestinierna kategoriskt byggtillstånd, vilket har skapat ett underskott på omkring 25 000 palestinska bostäder. Palestinierna tvingas alltså lämna sin hemstad eftersom de inte har någonstans att bo. Samtidigt har en jude i Sverige rätt att när som helst flytta dit. Jag kan inte tänka mig något mer passande ord än apartheid.

Sharon har helt rätt: sionisternas ohämmade anspråk gör alla fredsförhandlingar meningslösa.